Hon älskade lutfisken mest av allt på julbordet. Och doppet i grytan. Hon var min och brorsans mormor och kom resande med tåget från Nässjö. Det var i slutet på femtiotalet och vi bodde med vår mamma i ett kedjehus i Ella gård norr om Stockholm. I väntan på julklappsutdelningen fick vi varsin apelsin, Gyllene Korset. Långt senare lärde mig någon att man kunde krulla ihop dess omslagspapper i varje hörn, lägga det över apelsinen på golvet och knuffa till den, då smyger den iväg på ett överraskande vis. Mormor skulle ha blivit förbluffad. Hon gifte sig med Gunnar under första världskriget, efter bröllopet åkte morfar ut på havet med ett minröjningsfartyg. Han klarade sig och började så småningom arbeta på Nässjö bryggeri. Efter julklapparna, julmaten och tomteblossen – eller var det först på
juldagen? Då kunde inte mormor vänta längre. Hon reste sig ur fåtöljen, gick ut i hallen och öppnade mammas garderob. Prövade olika kappor och hattar, plötsligt var hon en annan, förvandlad till moster Sigrid, ja, till nästan vem som helst i Småland. Hon stod i vårt vardagsrum och spelade teater så att vi häpnade. Hon härmade dem med en sådan inlevelse, då och då stannade hon upp och nästan kiknade av skratt. Det är ett av mina allra viktigaste barndomsminnen.
 
M.A.