Jag var nog ändå sex år, det var vår i Nacka och jag höll en tändsticksask i handen som jag visade min kompis. Vi gick ner i tall backen bakom hyreshuset där vi bodde. Samlade ihop torra löv och kvistar, fick ihop en bra hög. Jag rev eld på en tändsticka, brasan tog sig, det luktade rök och vi gick vidare för att göra en brasa till. Efter en stund fick vi eld också på den. Jag minns inte vad som fick oss att se bakåt, men det gjorde vi. Där stod en röd brandbil och ur en tjock slang sprutade man vatten över vår första brasa, den hade tagit sig väldigt bra.

Lika tydliga är minnena av när mormor kom till oss på jularna, då var jag kanske åtta–tio år. Hon tog tåget från Nässjö dagen före julafton. Kanske var det på juldagen som hon frågade om vi inte skulle spela lite teater? Först var hon moster Sigrid, gick ut i hallen och letade fram både Sigrids klädsel och röst. Hon fick mig, mamma och brorsan att kikna av skratt och själva våga ge oss in i leken. Mormor improviserade med en glädje jag aldrig glömmer, hon kunde byta röst och dialekt på ett ögonblick och hämta minnen från sin barndom som om hon nyss varit där.

M.A.