Träden och skyn

Det går ett träd omkring i regnet,
skyndar förbi oss i det skvalande grå.
Det har ett ärende. Det hämtar liv ur regnet
som en koltrast i en fruktträdgård.

Då regnet upphör stannar trädet.
Det skymtar rakt, stilla i klara nätter
i väntan liksom vi på ögonblicket
då snöflingorna slår ut i rymden.

Tomas Tranströmer
Ur Den halvfärdiga himlen, 1962.

Vissa böcker kan man börja läsa i var som helst, mitt i, på slutet eller alldeles i början. Och en känsla av vemod, leende och förundran får fotfäste i själen. Man inser plötsligt att
man vet och förstår mycket mer än man visste, att man har det i sig.

Så är det med Tove Janssons böcker från Mumindalen. Just nu läser vi högt ett par kapitel var framåt kvällen, ur boken Sent i november. Om man haft en mamma eller morfar som också läste högt ur muminböckerna när man var barn, då kommer minnena tillbaka, man hör nästan deras röster och minns bilderna de väckte.

Också nu är det sent i november och mörkret landar allt tidigare. Världen är galen, skapelsen råmar av vånda som någon har sagt. Det är en tid för samling och eftertanke, en tid för hett te och tända ljus. När som helst är snön här.

M. A.