Sakta in

Den står i vägkanten på motorvägen söderut, E4 norra Uppland. Jag sitter i bilen och passerar två meter öster om kråkan, farthållaren är inställd på 118 km/timme. Det var för en vecka sedan. Hur gör kråkor för att inte blåsa av vägen för vinddraget? Kniper de i asfalten med sina klor?

Vid ett rödljus intill Solna centrum ser jag, dagen efter mötet med kråkan, tre koltrastar flyga över vägen, de visste vart de skulle.

Några veckor tidigare satt jag på tåget, tittade ut på landskapen och såg plötsligt en stor fågel bre ut sina vingar, den flög lågt över ett kal- hygge. Jag vänder mig mot de andra i vagnen och vill utropa: Såg ni, det var en havsörn! Men de såg inte åt det hållet.

I förrgår kom jag med bilen på väg hem till Strömbacka, isigt och sandat. Då ser jag en stor flock med små fåglar sitta på vägen, de pickar i sig av sandkornen. De flyttar sig inte, först när jag tutar lyfter de mer än hundra gråsiskorna och klarar sig precis från att dunsa in i framrutan.

I morse, när mörkret dragit sig tillbaka, gick vi en runda ner runt forsen. Just när vi skulle gå över den lilla bron kom en liten svart fågel flygande, fortsatte en bit upp över vattnet och slog sig sedan ner på en sten. Det var en strömstare, vi ser den högst vartannat år.

En bit bort stannar vi och ser att snön är full av björkfrö, vi lutar oss ner och ler när en av oss säger:
– De ser ut som tornseglare.

M.A.