Någons bror – Samtal med Viveka Sjögren

Bild på Viveka Sjögren som står mot en björk Viveka Sjögren. Foto Eleonor Johansson.
Bild på Viveka Sjögren som står mot en björk
Viveka Sjögren. Foto Eleonor Johansson.

Jag får boken från Vombat förlag några dagar innan jag ska träffa Viveka. Den börjar med de här orden:

»Jag vet det när jag hör helikoptern över taken / Jag hade somnat, men nu är jag vaken / Jag vet att snart kommer dom blåa ljusen, / dom som flammar i natten över väggarna på husen / Jag vet att nu har det hänt igen / Jag vet: det är alltid någons bror, / någons vän«.

Nu sitter vi en trappa upp hemma hos Viveka. Huset, som är byggt på 1930-talet och tidigare varit både smedja och snickeri, ligger i byn Näsbyn utanför Delsbo.

Huset har många rum, flera trappor. Genom ett av fönstren ser jag Delsbo kyrka ett par hundra meter bort, korn och vete mognar på åkrarna och i fjärran blå berg.

På golvet ligger hunden Otis.

– Hur gick det till, hur fick du tanken att göra den här boken, Någons bror?
– Det började för ungefär fem år sedan. Jag kände ett behov av att kommentera »händelserna«, som redan då var för många. Då var det mer isolerat till kranskommunerna och förorten, nu är det nästan överallt.
– Med händelserna menar du skjutningarna?
– Ja, jag ville väcka ett samtal för och med barn om det här, dels för barnens skull, att se dem, lyssna på dem. Att ge dem bekräftelse på att det som de upplever är något jobbigt. Får kännas jobbigt, behöver inte sopas under mattan eller tystas ner; det ska inte vara så här.

Jag tror att man redan med barn i de lägre åldrarna ska prata om det som händer, ge dem verktyg både för att hantera det och att kunna stå emot, fem–tio år senare, om man får frågan att vara med i något kriminellt sammanhang. Att man redan innan är förberedd.

Det som jag har sett och fortsatt ser är att det finns olika grad av hur mycket man pratar med barnen om svåra saker. Svenska bilderböcker tar sig gärna an svåra ämnen, som död och mobbning, det är nästan en trend.

I många andra länder är det precis tvärtom, man vill inte läsa om jobbiga saker för barnen. Man tänker att den här enda boken som det kanske blir per dag, den läser man som en godnattsaga, man vill inte avsluta dagen med något som kan skrämma eller kännas jobbigt. Det ska vara trevligt. Det finns i många kulturer och visar sig också hur man pratar med barnen, de är inte riktigt med, de är i samhället, men de får inte veta allt som pågår i samhället.
– Ska de göra det, veta allt?
– Jag tänker att om man pratar försiktigt, så tror jag att det ger ett bättre skydd. Istället för att drabbas av löpsedlar eller kompisar som har fått höra saker. Jag tror inte på att vara tyst. Jag tänker att en gemensam bok kan ge en gemensam läsning, lyssning, ett samtal. Både hemma men kanske främst på förskolor och skolor, i de lägre klasserna. I den impulsen, att kliva in i samtalet, där började idén om boken. Lite grand är den en förlängning av mina tidigare böcker som har handlat om flyktingskap, att tvingas iväg, att försöka hitta in. Mina böcker har kretsat kring de frågorna, ända sedan 2008.
– Hur kommer det sig, att det blivit ditt tema?
– Innan dess skrev jag kanske lite skojigare böcker, först var det fyra små pekböcker med väldigt enkla teman. Sedan var det en bok som handlade om svek, att misstänka svek och att tappa förtroendet och hitta det igen.

Läs hela artikeln i Balder