Visst blir man lite förlägen och tagen på sängen av de där principerna, det goda, det sanna och det sköna, de som nyss föreföll att höra ihop, vara något att räkna med. Nu är de nästan motsatser i det allmänna medvetandet. Det goda är förljuget, sanningen är ful och det sköna är bara något man exploaterar. Så svarar en god vän när jag frågar henne om deras betydelse. Hon fortsätter: »Men ibland verkar det ju ändå höra ihop, mest i naturen kanske.«

Jag ringer en annan och betydligt äldre god vän, hon bor i södra Norrland och berättar att det har regnat i en vecka och att hon just börjat läsa en ny bok av Siri Hustvedt: Leva, tänka, titta. Bokens titel får mig att tänka på det goda, sanna och sköna. Jag frågar henne varför de begreppen förefaller så luddiga och trubbiga nuförtiden, var hittar man dem?

»De mycket små barnen uppfattar världen så, som god. De tror helt enkelt att det är det goda som regerar. Det sanna å andra sidan har unga människor starka föreställningar om. Tonåringar blir arga när de inte möter någon sanningskänsla hos de vuxna. Det gör ont i dem när de upptäcker att alla bara förställer sig.«

Konstnären Vasilij Kandinsky skrev en gång boken Om det andliga i konsten. Kan det vara så att det andliga nns också i människan, inte bara i konsten? Att vårt sinne för det goda, det sanna och det sköna har med det andliga att göra. Och att skönheten kan öppna okända rum i oss?

m. a.