Tåget är på väg till Lund, det är den andra dagen i april och blicken följer landskapen timme efter timme, stengärdesgårdar, väntande åkrar och himlen förstås, man tröttnar inte. Klockan två ska jag träffa Marie
Dacke i foajén på Skissernas Museum. Kanske var det på Vetenskapsradion jag hörde hennes röst första gången. Hon berättade om sin forskning när det gäller hur dyngbaggar rör sig, hur är det möjligt att de kan rulla en stor boll av kogödsel, gående baklänges i en rak linje bort från komockan, mitt i natten?

– Kommer du härifrån trakten?

– Jag är uppvuxen i Löddeköpinge, det ligger bara en kvart härifrån Lund. Vissa barn är ju väldigt djurintresserade, det var jag. Jag hade kanin, marsvin och fåglar när jag var liten. Så småningom bestämde jag mig emellertid för att bli kemist, i Uppsala.

– Du ville det?

– Jag trodde att jag ville det. Men innan universitetet hade jag ett sabbatsår, tillbringade halva det året med att köra runt i Australien. Jag letade upp alla olika ovanliga djur jag kunde hitta och kom fram till att jag inte alls ville bli kemist, jag ville bli biolog. Jag ringde hem och de ändrade min ansökan så att jag fick läsa biologi i Lund istället.

När vi vet vad vi nu nu vet så ser det ut som ett jätteklokt beslut att jobba med dyngbaggar

– Hur kom du i kontakt med dyngbaggarna?

– Det har faktiskt att göra med mannen som du träffade här precis, han var en av mina handledare när jag var doktorand. Han har forskat mycket om dyngbaggar och deras ögon. Jag följde med en annan av hans doktorander ner till Sydafrika för att göra ett lite annorlunda projekt. Det ena ledde till det andra och jag fick veta det här att dyngbyggarna kan rulla rakt, efter det var jag fast. När vi vet vad vi nu nu vet så ser det ut som ett jätteklokt beslut att jobba med dyngbaggar, de har nämligen förmågor som vi inte ser hos några andra djur, när det gäller att navigera. Den saken visste vi ingenting om när jag började arbeta med dem, ingenting var känt om den saken tidigare.

– Själv har jag ett stort intresse för kor, jag tror att de är nyckeln till att få nytt liv på landsbygden, ur många aspekter. Nu förstår jag att dyngbaggen hör samman med kon, men hur då, vad gör dyngbaggen?

– När kon är på bete och äter av gräset förvandlar hon det till mjölk och gödsel. Kon är duktig på att ta vara på näringen i gräset, men det finns ändå mycket näring kvar i komockorna. Dyngbaggarna lever på detta, de som vi har i Sverige flyger in till dynghögarna och äter där. Det finns dyngbaggar som drar ner gödslen under komockan, både för att äta och för att lägga sina ägg i dyngan. Dyngbaggar finns på alla kontinenter utom Antarktis och tio procent av dem har blivit bollrullande. De gör så för att i vissa trakter blir det så fullt av dyngbaggar under komockan. Några stannar kvar i komockan, andra har utvecklat en egen nisch, de tar sig iväg, bort från komockan med sin boll. Sedan gräver de ner bollen, som de antingen äter eller ibland gör de en mycket större boll som de också gräver ner, delar upp och lägger sina ägg i. Larven äter av gödseln och blir en ny dyngbagge.

Läs hela artikeln i Balder