Den dyker upp ur marken mellan några stora stenar inne i skogen. Fortsätter i utkanten av trädgården, ner under vägen och vidare genom nymarken på andra sidan, på väg mot sjön. Jag går över den flera gånger om dagen, på en smal spång. Ibland i skymningen ser jag koltrasten landa intill. Och i vintras överraskade jag en talgoxe som drack vatten vid iskanten. Nu ett mycket stilla vattenflöde, man hör inget men ser himlen och aspen spegla sig. För en vecka sedan, efter regnen, hörde man dess porlande ända upp till huset.

Det är kanske en mycket anspråkslös bäck, någon kunde ha sammanfattat den med orden: Mycket vatten i diket. Men sådana repliker glömmer man. Ibland när jag passerar säger jag Hej eller Tjenare, till bäcken, som till någon jag känner. Vi har känt varandra i tio år. Är det vattnet jag hälsar på? Eller är det speglingarna, stenarna i botten? När vattnet slutar rinna några veckor på hösten är bäckens botten fylld av asplöv, som en trasmatta i gult, orange, rött, lila och svart. På vintern kan man ibland höra det kalla vattnet rinna där nere, djupt under is och snö.

M.A.