Söndag förmiddag, daggen ligger kvar i gräset när jag hukar mig under äppelträdet och plockar upp ett nyfallet äpple. För ett par dar sedan stod jag på en stege och fyllde hink efter hink med Astrakaner. Sedan packade jag in varje äpple i tidningspapper. Då kom räven travande och ställde sig några meter ifrån mig, la sig ner och väntade. Tidigare i sommar, när den var ung och smal, fick den mat av oss. Den kom två–tre gånger i veckan och slukade vad som fanns i skålen. Efter en tid började vi tveka, hur blir det i höst när vi inte är här så ofta längre, när frosten lagt sig? Så vi slutade mata den halvtama byräven. Vad visste den om våra överväganden? Den återkom en tid, men sen dess har den varit försvunnen, tills nu, nu ligger den som en boll i gräset och ser mig skörda äpplen. Jag går lite närmare, stannar och sätter mig på huk, berättar hur vi resonerat. Då blundar räven.

M. A.