Ute lyser försommargrönskan, igår kom tornseglarna tillbaka efter nio månader i södra Afrika. I februari träffade jag Jessie Sommarström på hennes jobb i Solna, nu hör jag hennes röst igen, i bandspelaren. Jessie Sommarström är född i Indien 1979, när hon var två år blev hon adopterad av Siv Sommarström och flyttade från barnhemmet i Goa till en lägenhet på Lidingö. År 2023 sommarpratade hon i Sveriges Radio om mamma Siv och livet som kock.
I december i fjol höll Jessie Sommarström i Nobelmiddagen i Stadshuset i Stockholm. 1 300 människor serverades en elegant trerättersmiddag. Råvarorna kom från mindre och i regel ekologiska producenter, från norr till
söder. Hon ville visa vilken betydelse det har varifrån maten kommer, hur den odlats, vem som har producerat den. Jag frågar hur hon tänkte.
– En av de utmaningar vi har är att vi har kommit så långt ifrån hur man producerar mat, i dagens samhälle förstår man inte hur den kommer till. Jag tror att det skulle vara väldigt spännande att få se producenterna mer och visa deras arbete på ett tydligt sätt. Under Nobel blev det mer fokus på de färdiga rätterna och på mig, men jag hoppas att det kanske kan bli annorlunda i framtiden – att vi får möjlighet att följa med på resan bakom rätterna och verkligen visa varifrån de kommer.
Jessie Sommarström får ibland frågan hur vi ska bli mer hälsosamma.
– Det är en svår fråga, man kan komma med dieter och restriktioner, men jag tror det viktigaste är att det finns en människa bakom maten. Det är en grundtes man kan ha. Om det finns en människa bakom maten är den i alla fall ren, man kommer inte stoppa i en massa konstiga saker, inga extra och onödiga fetter och salter, inga konserveringsmedel och färgämnen. Det är ett bra första steg att ta, lagar man mat eller om någon lagar ens mat är det inte så komplext. Om vi får ännu större förståelse för producenterna, deras hårda arbete och deras tankar, får vi förhoppningsvis en lite högre betalningsvilja – och kastar i slutändan inte så mycket.
– Till en av rätterna serverades »kulturgröt«, lagad av värmebehandlat korn från Warbro Kvarn i Sörmland?
– Vi har problem med hur vi producerar och konsumerar mat, den har inget riktigt värde för oss i dag. Vi har länge odlat mat för hög avkastning till ett billigt pris, men samtidigt glömt bort näringen och smaken. Maten har varit alltför billig lite för länge, vilket är en svår sak att säga, då jag också vet att det finns viss matfattigdom i Sverige. Egentligen ville jag åka ut och prata med både Tomas Björklund som är vd på Warbro kvarn, och med David och Kerstin Fredlund (se Balder 2/2024). Hon har lagt mer än trettio år på forskning
kring detta. Det är klart att det är superintressant, jag tyckte att hennes innovation med förädling av spannmål passade så bra att använda i Nobelmåltiden. Men det var många som inte tyckte som jag.
– Var det så?
– Ja, det var det, absolut. Det blev en ganska livlig
diskussion om gröten.
– Man kan undra varifrån Kerstin Fredlund fått sitt tålamod. I trettio år har hon forskat kring hur man kan få fram och förädla spannmål så att dess verkliga potential och innehåll av näring och mineraler verkligen kommer oss till del. En forskning som i sin praktik kan få människor över hela världen att
må bättre. Nu, efter trettio år, ser den dagens ljus, på Nobelbanketten, rätt stiligt får man ändå säga.
– Jag tror att hennes son David Fredlunds arbete med att få fram produkter baserade på värmebehandlat spannmål gav Kerstin ny energi.
– I ditt Sommarprogram berättar du vilken betydelse din mamma Siv haft i ditt liv. Hon lever inte längre, men hon fick ändå vara med när du lagade maten till Nobelbanketten?
– När jag tränade inför Årets kock, andra gången, tejpade jag upp en bild på min mamma i köket. Årets kock är en ganska tuff sak att gå igenom, speciellt när man är en ångestfylld person, men jag kunde finna trygghet och lugn i att ha henne där. När jag skulle packa ihop och släcka i köket satt bara bilden på min mamma kvar i det tomma köket. Då tänkte jag: »Men jag kan inte lämna henne här, klart hon ska med till Globen och se mig tävla!« Så hon var med under själva tävlingen, och när det var prisutdelning tejpade jag upp henne på min kockmössa för att hon också då skulle få vara med – åtminstone kände jag det så.
Läs hela artikeln i Balder