Göta Svensson

Samtal med Göta Svensson i Tallåsen

Vi sitter i sommarköket intill vedboden,  hemma hos Göta Svensson. Hunden Sparta fångar sensommarens getingar, ibland bränner det till på hennes tunga. Huset ligger i Tallåsen, en dryg mil väster om Ljusdal, intill vägen mot Ånge. Så fort man hamnar utanför de stora metropolerna ser gästerna från staden på lokala konstnärer med ett milt överseende, som om det pysslas mer på landsbygden än i staden. Men pysslet gror var som helst, så också konsten.

– Jag kommer från Gällivare. I början av åttiotalet gick jag på konstskola i Umeå och blev intresserad av att jobba med grafik. Något år efter skolan hade jag en liten ateljé, började trycka lite olika texter, linoleumsnitt och sådana saker. Jag gick till ett tryckeri och frågade om de hade någon stil som jag kunde få köpa billigt. Det visade sig att de skulle göra sig av med hela sätteriet, plötsligt hade jag ett helt sätteri med hundra olika stilar, typsnitt i bly och trä. Och jag fick en tryckpress, en Liberty från 1870-talet, som stod i kollektivverkstan i Umeå. Det var några konstnärer som hade räddat livet på den där den stod i ett uthus, men det var ingen som hade tagit tag i den. Det är gamla Bettan som jag fortfarande har kvar och trycker småsaker på.

Några år senare flyttade jag ner till Göteborg med alltihop, jag hade fått jobb på Valand, konsthögskolan där. Som tekniker och assisterande lärare till professorn som var där då, Franco Leidi från Italien. Jag stannade i nio år, sedan återvände jag norrut. Då hade tryckeriet utökats med en korrekturpress och en Heidelbergvinge. Jag kom till Umeå och hade tryckeriet i Holmsund, jobbade på konsthögskolan i Umeå och hade hand om grafikundervisningen där. Jag arbetade halvtid, annars gjorde jag mina egna saker, tryckeriet har alltid varit min ateljé. Jag jobbar med artist books, texter och bilder.

– Och nu finns Tryckkammaren i Tallåsen i norra Hälsingland, hur kommer det sig?
– För fem år sedan köpte vi det här huset, vi ville ha ett eget hus och var trötta på att bo längs norrlandskusten, där det alltid blåser snålt från havet. För tre år sedan kunde jag flytta hit helt och hållet, sedan dess har tryckkammaren funnits här. Ända sedan jag kom i ordning så har jag haft att göra. Jag har barngrupper som är med i Skapande skola-projekt, de kommer och trycker posters. Jag trycker mjölpåsar åt en lokal kvarn. Nordsjö kvarn, den ligger längs Kalvstigen mellan Delsbo och Järvsö. Det är ett gäng bönder som har hållit på fem sex år, de odlar fram gamla sorter, ekologiskt, nu gör de eget mjöl också.

– Som gammal mjölnare spetsar man öronen.
– Det är så roligt att vara inblandad i vad som händer lokalt. När jag bodde i Holmsund så ställde jag ut i hela världen men jag kände knappt grannarna. Då jag flyttade hit hade jag bestämt mig för att jag vill finnas där jag är. Jag trycker mjölpåsar, poesi och posters. Just nu håller jag på med ett projekt som heter Skriv du så trycker jag. Jag jobbar tillsammans med en poet som heter Sam Carlqvist, han är programchef i Kungsträdgården två veckor till, sedan går han i pension och blir poet på heltid. De senaste åren har han skrivit mer och mer. Han brukar lägga upp sina dikter på Facebook, en dikt varje morgon, det är väldigt generöst. Vi kom överens om att jag tar en av hans diktsviter som heter Barnbok och gör en bok runtikring den. Det är första gången som jag jobbar så, innan har jag alltid bara använt mitt eget material. Det är spännande att plötsligt förhålla sig till någon annans värld och samtidigt arbeta med mitt eget. Det är den boken som vi håller på och binder nu. Det ska bli två till diktsamlingar i den här serien, en av gör jag tillsammans med poeten Charlie Engstrand Sommar, från Delsbo. Sedan får vi se vad som händer, om idén utvecklas. Det är omfattande att göra på det här sättet som jag gör, all text sätts för hand, jag trycker och binder, det tar mycket tid att få ihop hundra böcker, så stor är upplagan. Jag delar upplagan med poeten, vi tar ungefär hälften var.

Jag gick till ett tryckeri och frågade om de hade någon
stil som jag kunde få köpa billigt. Det visade sig att
de skulle göra sig av med hela sätteriet, plötsligt hade
jag ett helt sätteri med hundra olika stilar, typsnitt i
bly och trä. Och jag fick en tryckpress, en Liberty från
1870-talet, som stod i kollektivverkstan i Umeå.

– När vi sågs på Bokmässan vid Stenegården i Järvsö i somras, då framkom det att du har kollegor över hela världen, hur går det till? 

– När jag var i Umeå jobbade jag mycket internationellt, jag ställde ut i Afrika, Asien och i Östeuropa. Jag var med i flera olika utbytesprojekt, jobbade i Sydafrika en period, i Vietnam och Ryssland. När jag flyttade ut i skogen så upptäckte jag att jag saknade det utbytet. Under några år har jag varit med och byggt upp ett nätverk av artists books-konstnärer. De finns över hela världen och har valt att ha ett sådant här litet tryckeri som sin ateljé. Nu är vi fem konstnärer som samarbetar, två i usa, en i Argentina och en i Frankrike. I juni i år hade jag den första internationella workshopen här i Tryckkammaren, då kom Mary C Bruno från Minneapolis hit och höll i en vecka med fem konstnärer.

– Kan man säga att ni är tryckkonstnärer?
– Ja, konstnärer som har tryckeri som sin ateljé. Jag vet inte hur mycket du har kommit i kontakt med begreppet artists books?

– Det började idag.
– En artists book är inte en biografi över en konstnär, är ett verk. Som konstnär har man ju många möjligheter att välja mellan när man ska gestalta något, jag kan göra en målning, en skulptur eller en bok. En artist book kan se ut nästan hur som helst, förstås. Men jag arbetar väldigt traditionellt med blystilar och så.

– Men de påminner om en bok?
– Ja, det jag gör är böcker, med sidor som man kan bläddra, med texter och bilder. Just nu söker jag pengar från bildkonstnärsfonden, för att kunna åka iväg till Two Rivers i usa i november. Där finns ett museum, The Hamilton Type Museum. Som varje år har något som heter Ways Gooz. Det är som en mässa för folk som håller på med boktryck, i usa är det som jag gör mycket större och vanligare än i Sverige. Utställningar, seminarier och kurser och loppmarknad, man tar med sig och köper, byter och
säljer. Eftersom de här grejerna inte tillverkas längre, allt är gammalt och cirkulerar. Vi tänkte att vi skulle träffas där, Amos, Mary och jag, dra upp lite riktlinjer för framtiden Amos bodde i Alabama förut, nu har han flyttat till Detroit, staden som håller på att dö. Han har hyrt en jättelik industrilokal där och utökat med många tryckpressar. Han håller på att köra igång ett socialt/konstnärligt projekt. Han uttrycker det så att han blev tryckare för att folk var så generösa mot honom, när han kom och var nyfiken så fanns det alltid någon som visade hur man gjorde. Nu bygger han upp ett ställe där unga människor kan komma och jobba. Det kostar ingenting, det finns ingen strukturerad undervisning och inga terminsavgifter, det kallas för open Studios, det är hans sätt betala tillbaka. Arbetsnamnet för vår nästa workshop är Next stop Detroit.

 

Läs hela artikeln i Balder 3/2103