Vi möts i dörren till bensinmacken. Jag med varmkorv och kaffe i handen, hon med två kryckor. Väl i bilen på parkeringen ser jag mannen i den äldre kombin, han tittar i bakluckan, han flyttar på väskorna. Under tiden är hans fru på väg tillbaka. Halvvägs stannar hon, står alldeles stilla en stund. Viftar sedan lite vagt med sin ena arm. Men det är som om mannen inte ser henne, han letar vidare i bakluckan. Nåja, korven är uppäten och jag startar bilen och kör ut från parkeringen, nu är det bara nitton mil hem. Mannen vänder sig om och vinkar till mig, jag stannar till och trycker ner sidorutan.
– Kan du hjälpa oss? Bilen startar inte.
– Javisst, har du startkablar? Strax spinner också hans motor.
Mannen tackar och säger:
– Bra ändå att jag hade sparat startkablarna. På passagerarsätet sitter hela tiden en jack russel med blicken oavvänt fäst vid matte som står kvar där ute på planen:
– Vad gör hon, varför kommer hon inte? Jag backar ut och kör sakta förbi damen, hon med maken, hunden och kryckorna.
Under hemvägen slår mig tanken att det inte är så vanligt längre att vardagen ger oss tillfälle att hjälpa till, man ska klara sig på egen hand. Det fina med att hjälpas åt är att man kommer ihåg varandra. Efteråt funderar man på var de bor, vad de gjort i sina liv, vad hunden heter.

M.A.