I hela sin barndom var Iris Johansson starkt präglad av sin autism. Trots ett rikt inre liv var hon ett högst besvärligt barn, den enda som tyckte om och skyddade henne var hennes pappa. Iris växte upp i en storfamilj på ett jordbruk i Västergötland. Hon har själv beskrivit sin uppväxt och barndom i boken En annorlunda barndom, Forum 2007. Som vuxen arbetar hon sedan många år som konsult när det gäller kommunikation och konfliktlösning, både i Sverige och utomlands. Hennes klienter och uppdragsgivare finns i skolor, på fängelser ocH bland helt vanliga människor och företag.

Nu är jag på väg för att träffa Iris Johansson, vi har stämt träff på Elsas kafé i Norberg, det är närmare fyrtio mil dit från huset i Hälsingland, bäst att stanna halvvägs och få något att äta. Frukosterbjudandet gällde bara till klockan elva påpekar den unge mannen i kassan. Det blir en torrlagd räkmacka. Väl på plats med utsikt över sjön ringer en mobiltelefon, sedan en till: »Jag är på väg till Linköping med ett monteringsfärdigt hus, ska sätta upp det i morgon. Det blir 84 mil enkel resa.« Måste alla berätta allting med så hög röst? Jag lämnar lokalen och halva mackan, småsur och irriterad. Efter någon mil i bilen slår det mig att jag kunde frågat om han kanske kom från Älvsbyn, men det får jag aldrig veta.

[pullquote]Det jag håller på med är ju kommunikation, inuti människor och mellan människor.[/pullquote]Dimman avlöser solen i Hofors. Så småningom svänger jag in i Norberg, vilket trevligt litet samhälle, fina gamla hus i trä, Elsa Anderssons kafé i ett av dem, alldeles i närheten av ån. Inne i kafét väntar Iris. Vi dricker kaffe och äter smörgås. Jag berättar om Balders tema den här gången och frågar Iris om hennes arbete?

– Det jag håller på med är ju kommunikation, inuti människor och mellan människor. Jag pratar mycket om det som finns när ingenting annat finns, nämligen det som är primärt och finns med oss. Också om det sekundära, det som vi är medvetna om, eller det som vi värderar, uppgifter som vi tagit på oss, kunskaper och fördomar. Vi talar också om vår autopilot, vårt skydds- och försvarssystem som konverterar en hel del av informationen. Det gör att vi inte kommer till någon lösning, konflikterna är ju bara inne i oss. Man kommer till mig för att få hjälp med att få syn på sina egna konflikter. Det handlar om att öva, att tänka och kommunicera.

Det är ju så med oss människor att vi sitter väldigt fast i en massa vanor och vi har lätt att falla in i dem igen, kommer inte ur dem, sitter fast. Man vet att det finns något annat, men kan inte nå det själv. Då behöver man det jag kallar föräldring, den här yttre tryggheten som gör att man kan sjunka in i den inre tryggheten. Det är där som kroppen får chansen att kommunicera med medvetandet, där kan saker förändras och lösas.

– Har man det i grunden, en inre trygghet som man kan återfå?

– Det har du från början, från tillblivelsen och de nio första månaderna i livet. Då finns det ingen rädsla. Du har nio månaders erfarenhet i varenda cell i hela kroppen av vad det vill säga att vara i trygghet inuti. I det läget är du helt trygg, du är i gemensamheten, du är inuti en annan människa, du hör hennes hjärtslag. Det går inte att bota någonting som har med det psykologiska att göra, annat än att kroppen gör det.

Läs hela artikeln i Balder