Lisen Sundgren

Det regnar den där tidiga onsdagen i juli när vi ska ses i Plantboden på Rosendals trädgård. Lisen Sundgren jobbar extra där ibland, för att dryga ut kassan och träffa vänliga människor. Jag går in i bageriet och hör efter om de sett Lisen? – Hon ringde precis och sa att du skulle vänta, hon är på väg. Minuten senare lutar hon sin guldfärgade cykel mot väggen och ler under sydvästen. Vi sätter oss i ett av växthusen och börjar prata, det blir ett samtal om livet och döden och den svåra konsten att vara människa.

Lisen Sundgren är örtterapeut och klassisk homeopat. Hon håller kurser och gör örtvandringar på Rosendals trädgård och runt om i Sverige. Och hon skriver böcker, hittills fyra: Lisens örtspa (Norstedts 2008), Lisens indiska spa (Norstedts 2010), Lisens gröna värld (Norstedts 2013) och Det vilda köket, tillsammans med Rune Kalf Hansen och fotografen Charlotte Gawell (Bonnier fakta 2015). Vi sågs för en knapp vecka sedan under solen utanför Ekerö kyrka, efter begravningen av en gemensam god vän, Emilia Sillén, som byggde upp Rosenhills kafé och musteri tillsammans med sin man Lars. Kyrkan var fylld till sista plats, många fick stå utanför. Det var en väldigt vacker och sorglig begravning.

*

–  Ska vi börja?
–  Ja det gör vi. Jag vet inte vad jag kan ha kläckt ur mig som ledde till det här samtalet, men jag tycker det är roligt att prata om livet, vad man gör och vad man
inte gör.
–  Det är ju Emilias förtjänst att vi sitter här. Hur gör man när en så fin människa går bort?
–  Jag tänker så här, eller man tänker ju inte, man reagerar. Min första reaktion var stor sorg … att tänka sig världen utan Mille. Jag lever fortfarande med att bearbeta att hon inte finns längre.

Lisen tystnar och ögonen tåras.

–  Vi har känt varandra i tjugo år och visst är jag förbannad på den där jävla cancern, den var så aggressiv, när den kom tillbaka var det som om den legat i bakhåll. Men å andra sidan: Vilket rikt liv hon har levt, oj vad hon har levt! Femtiofem år som hon har fyllt med väldigt tydliga beslut. Hon och Lars beslöt sig för varandra, de ville verkligen ta över den där gården Rosenhill där hon var uppväxt. Hon har bjudit in alla som hon känner och alla som hon inte känner. Fullständigt öppen och ickedömande, villkorslöst och tillåtande. Apropå idag när vi sitter här, tack vare Mille, tänk så många som mötts tack vare henne. Hon var extremt öppen och sårbar, inte rädd att visa vem hon är. Det var så lätt att umgås med henne. Jag tror det bästa man kan göra är att lära av hennes förmåga att säga ja. Jag tänker så här: även om jag och många, många sörjer att hon är borta, så är det för oss det gör ont, hon är ju fri nu. Nu vet hon det som vi andra går och undrar över: När ska jag dö, hur ska jag dö och vad kommer att hända? Hon vet det nu. Det kanske inte händer nånting, men hon är där nu, hon är fri.
–  Är det så?
–  Jag tror det är underbart, döden är också en befriare, det är något fint, jag tänker så.

Det blir tyst.

 

Läs hela artikeln i Balder