Hoppet är en handling – Samtal med Camilla Lif, kyrkoherde i Katarina församling, Stockholm

Kyrkan har sina församlingslokaler på Högbergsgatan på Södermalm, innanför dörren finns ett trevligt kafé, kvinnan bakom disken säger att Camilla Lif strax kommer ner för att hämta mig. Det gör hon och vi slår oss ner i ett rum en trappa upp. Jag har gått genom halva Söder med en kvist nyutslagna lönnblommor i handen, nu ger jag den till Camilla och hon håller den framför ansiktet och säger: »Så här?« Samtalet har börjat och jag frågar var hon växte upp?

– Jag är född i Karlstad. Mina föräldrar flyttade till Sollentuna sex månader senare, där växte jag upp. Under ett par år på sjuttiotalet bodde vi i Zambia, min pappa var lantmätare och jobbade för sida, mamma var sjuksköterska. En del tror därför att jag är missionärsbarn när jag berättar att jag har bott i Zambia, men det är jag inte, jag är ateistbarn. Jag hade en ganska stökig tonårstid, var äldst av tre systrar och jag var… utbrytarkung, kan man säga. När jag var nitton blev jag barnflicka i Vietnam, jag har nog alltid härjat och stökat.

– Vad hände sen?

– När jag kom tillbaks därifrån fick jag jobb på ett ställe som var helt nystartat, det hette Frösunda Center. Där rehabiliterar man ryggmärgsskadade. Till exempel om man dyker på en sten eller krockar med en motorcykel och hamnar i rullstol när man blivit utskriven från sjukhuset. Då får man lära sig det nya livet på Frösunda Center. Där jobbade jag i många år och tänkte ett tag att jag skulle bli läkare eller sjuksköterska, de flesta i min mammas släkt har arbetat inom vården.

– Hjälpte du dem med samtal eller att öva att kunna gå igen?

– Egentligen var jobbet väldigt inriktat på fysisk rehabilitering, men jag märkte att jag var bättre på att prata med folk än att hetsa dem att klä på sig. En del av de som var där hade försökt ta sina liv, men inte lyckats. Ända sedan jag var barn har jag haft en ångestbenägen- het, den bidrog nog till att jag förstod deras ångest. Ett tag tänkte jag att jag skulle bli journalist, jag tycker om att skriva.

Redan som liten hade jag ett helt eget intresse för religion, eller jag kanske ska säga andlighet. Kanske kunde jag bli journalist med inriktning på andliga och existentiella frågor. Jag tjatade mig in på Teologen, (Teologiska fakulteten). Först kom jag inte in, då bad jag om litteraturlistan, lånade alla böcker och började läsa själv. Sedan fick jag plats och kom in.

– Hur gammal var du då?

– Tjugofyra–tjugofem. Innan jobbade jag på Frösunda, men också på Fashing, jag tyckte mycket om musik, mitt jobb var att krana öl. När jag väl började läsa på teolo- en tyckte jag att det var ofattbart intressant. Jag läste tillsammans med människor som skulle bli religionslärare eller präster. En dag kom det en representant för Katolsk bokhandel, på den tiden den som hanterade studielitteraturen. Han sa så här: »Ni som ska bli präster kan stanna kvar en liten stund efteråt, så tar jag upp era beställningar.«

Läs hela artikeln i Balder