Det blir alltid annorlunda

Igår kväll kom tornseglarna tillbaka efter resan till södra Afrika, plötsligt var de här igen och skriade, pilande snabbt genom luften. Det är svårt att inte se att de tycker om att flyga. För ett år sedan vaknade jag av okända ljud, alldeles utanför sovrumsfönstret. Där i öster gränsar tomten mot grannens granridå. I sju år hade gammelgranarna skyddat mig och skolan mot solen, insynen, blåsten och trafikljuden. Men granarna var gamla och varje höststorm föll några ner över byvägen. Den här morgonen för ett år sedan stod min granne stolt utanför mitt sovrumsfönster
och såg hur skördaren gjorde rent hus på tjugo minuter. Varenda gran försvann, kvar blev en stenig slänt full av sten och ris och enstaka sly och höga torrstubbar. I ett år har jag hängt lakan för de tre fönstren mot öster och några av mina vänner menade att hela platsen förlorat sin själ.

Jag borde ha anat något redan i juli förra året när det plötsligt blommade solrosor här och var på hygget. Tidigt i våras började jag dra ihop riset i högar, vem vet när det arbetet blir klart. Efter två veckor i Stockholm saktade jag in med bilen och stannade före uppfarten, den som legat i granskugga sedan skolan byggdes i slutet på artonhundratalet. Vägens vegetation har i drygt hundra år varit enstaka gräs, harsyra och smultron i mittrenen, annars sten och barr. Nu plötsligt frodig grönska, blommade violer mot stenmuren och rikligt med nässlor. De visste förstås inte att ljuset skulle komma hundra år senare, men det var på tiden.
m.a.

Website | + posts