Roland Paulsen
Roland Paulsen. Foto: Mats Ahlberg.

På väg till ett samtal med sociologen och författaren Roland Paulsenblir det en brand i ett signalskåp i Märsta. Tåget är fullt av människorsom har tider att passa, konduktören från Bolivia hjälper en efter en med ombokningar. För att kringgå skåpet i Märsta tar tåget spåret över Sala och Västerås. Jag ser på landskapen i två och en halv timme extra och kliver sedan av på Stockholms Central, tolv minuter innan jag ska ringa på porttelefonen. En ung man med släkten i Gambia kör mig isin taxi, på tolv minuter. Nu sitter jag med Roland Paulsen i hans kök,för ett samtal om detta med arbetets betydelse.

– Det är så mycket som håller på och säckar ihop nu, var sitter hävstången, om man vill få till en förändring?

– Som jag ser det så kan arbetet mycket väl ha enintegrerande funktion, det är ofta den funktionen som framhävs när man talar om integration. Hos de flestapartierna kokar integrationspolitiken ner till att vi måste få in så många som möjligt i lönearbete. Men en sak som inte diskuteras så ofta är vilka de där jobben är. Tidigare gjordes kampanjer för att man borde skapa fler enkla jobb, men det talar man inte så ofta om längre.Vi har fått många enkla jobb, jobb som förr utfördes av tjänstefolk som kallades pigor och springpojkar, man ser de nutida så fort man går ut på stan här. Som jag ser det har de jobben inte en integrerande funktion, man tar de jobben när det inte finns något annat alternativ. Det finns ingen riktig stolthet i att ha ett sådant jobb.

Om man nu bor i ett område där det råder ett hårdare klimat, har svårare uppväxtförhållanden och får välja mellan ett sådant jobb och en mer kriminell banaså är det inte jättekonstigt om man väljer den kriminella. Arbetet kan ha en integrerande funktion, men det kan också ha en väldigt splittrande funktion.

– Hur menar du?

– Jo, klasser, socialgrupp och status tydliggörs i arbetet, de flesta jobb ingår dessutom i någon form av hierarki idag. Där finns alltid någon som har lite mermakt, lite mer att säga till om, det finns ett till steg att sträva efter att ta. Det är inte ovanligt att man upplever att man aldrig når fram, om man talar mindre konstnärliga jobb i alla fall. Det finns alltid någon högre upp i organisationen, som egentligen bestämmer och har status och frihet som man själv eftersträvar. Det där är intressant, det behöver inte handla så mycket om ekonomi.

I Storbritannien gjorde man en studie, det var inom statsbyråkratin där det finns en mängd olika titlar. Det råder en stark hierarki, men den ekonomiska ersättningen för att vara ett steg högre i hackordningen är inte särskilt stor. En statstjänsteman som avancerar en enda grad i rangsystemet reducerar avsevärt sin statistiska risk för depression trots att lönen förblir ungefär densamma. Just den här statusskillnaden kan, tvärtemot vad man säger gällande arbetets integrerande effekt, vara något som drar isär.

– Det där talar man inte så mycket om, eller gör man det?

– Inom forskningen tycker jag ändå att vi talar omdet en del.

– Själv har jag fått arbeta under ovanligt lyckliga omständigheter, i ideella sammanhang där chefen ryckte in och hjälpte till i det praktiska när det var mycket att göra.

Läs hela artikeln i Balder