Utan samvete – Hur vi förlorade vår inre röst. Samtal med Cecilia Sjöholm, professor i estetik

en bild på Cecilia Sjöholm som sitter på en stol på en grusgång Cecilia Sjöholm. Foto: Ewa Stackelberg.
en bild på Cecilia Sjöholm som står på en grusgång
Cecilia Sjöholm. Foto: Ewa Stackelberg.

Hur står det till med samvetet? Den frågan ställer Cecilia Sjöholm i sin nyutkomna bok Utan samvete? Hur vi förlorade vår inre röst (Norstedts 2023). Hon låter oss höra hur Shakespeare gestaltade människors kamp med sina samveten, vad Martin Luther stred med och hur frågan om vår inre röst varit central inom filosofin. Efter andra världskrigets mänskliga katastrofer blev samvetet aktuellt på nytt, hos tänkare som exempelvis Hannah Arendt och Theodor Adorno. Men hur står det till idag, var ställs frågan om samvetets roll, finns det plats för samvetet i dagens samhälle? Och vilken roll spelar bildningen och den egna reflektionen i så fall? Det var länge sedan jag läste en så inspirerande bok som Utan samvete om en så viktig sak: att verkligen försöka vara människa i vår tid.

– Varför finns det inget samvete i vår tid?
– Jag sa till förlaget att jag ville skriva en bok om den saken och om hur samvetet beskrivits av dramatiker och filosofer. Förlaget tyckte det lät intressant, de kände igen frågan. Min grundtanke är att vi strävar väldigt mycket efter att vara sammanhållna, det ska finnas inre frid och enhet. Det är såklart inte fel om vi till exempel kämpar med utbrändhet, men det finns en väldig massa saker som kanske försvinner, till exempel den här inre striden som samvetet ändå är, risken är att vi inte kan erkänna att det finns ett behov av inre konflikter, att de behövs och har ett syfte. Det vill jag dra fram i ljuset.

– Kan man komma och gå till sitt inre konfliktområde, så att man inte blir övermannad?
– Folk gör ju det, det finns ett ideal att du ska göra det. Så länge ingen kräver av dig att du ska redovisa, så kan du gå runt med en inre konflikt, som inte släpps fram i ljuset. Men så länge du inte erkänner den så har den ju ingen riktig funktion. Du behöver erkänna att du bär på ett samvete. Men jag tänker att det absolut är möjligt att förtränga det helt, det ser vi väldigt många tecken
på.

– Jag har svårt att se att det skulle vara skönt att slippa bry sig om världen?
– Jag tycker det ligger i tiden nu, att det på något sätt är förhandlingsbart om vi ska behöva tänka på klimatet eller inte. Jag tänker på det där som Nooshi Dadgostar sa: »Åk på charterresa, ät kött, ni kan göra det utan dåligt samvete.« Det är en så märklig kommentar, som om hon förlöser oss från ansvar. Det hon säger – och det är där jag tycker vi har hamnat – är att det är ett politiskt beslut, det här med klimatet är ingenting som individen ska behöva gå omkring och fundera över. Vi ska inte behöva ha dåligt samvete för hur det är med klimatet. Men det behöver vi ju! Det är väldigt märkligt när vi släpper över allt till att det handlar om ett politiskt spel.

– Ser du några ljuspunkter, något hoppfullt?
– Jo, jag tycker att det som kallas för woke är något bra. Jag som lever med yngre människor och träffar många yngre, studenter och andra. Många ondgör sig över woke, som också förknippas med det som kallas åsiktskorridorer, och den så kallade cancelkulturen ska undersökas, det är den offentliga diskursen.

Läs hela artiklen i Balder

 

Website | + posts