Leif och Cecilia Öster. Foto: Mats Ahlberg.

Leif och Cecilia Öster. Foto: Mats Ahlberg.

En tisdag alldeles i början av maj, hemma hos Cecilia och Leif Öster på deras gård i Fors, någon mil norr om Avesta. Vi har fått lunch, snart sätter jag på bandspelaren för att be dem berätta om platsen, om skogensroll, om köksbordet byggt av tio olika träslag. Under samtalet ser jag sädesärlan som idogt bygger bo under takpannorna. Det stora grå huset i timmer känns som om det funnits där länge, men det är nybyggt. Den förra stadsarkitekten lät dem inte bygga, men en liten ängslada kanske? »Ja, men inga fönster.« Fem år senare fick kommunen en ny stadsarkitekt: »Klart att ni ska få bygga.«

Mats: Varför ville ni flytta hit?

Leif: Vi hade tänkt länge på det faktum att landsbygden inte får betalt för alla de tjänster som den skaparåt städerna. Vi skrev en ganska gedigen plan och beskrev hur vi såg på saken. Sedan gick åren och vi arbetade på med platsen, Cecilia byggde upp och utvecklade trädgården. En journalist hörde av sig och frågade om hon fick komma och titta på trädgården. Det blev så småningom tio sidors reportage i tidningen Allt om Trädgård.

Mats: Vad hände då?

Leif: Jo då ringde en massa människor och frågade om de fick komma hit och titta, om de kunde få mat och stanna över. Vårt koncept Dalagård – som handlar mycket om träd, trä och skog – handlar nu också om trädgård, tack vare Cecilia.

Cecilia: Det var ju inte bara att de ville gå runt och titta, de ville ju veta också. Så då lät vi göra de där skyltarna, trehundra skyltar med växtnamn.

Leif: Landsbygden levererar så otroligt många ekosystemtjänster; från en ren luft till fungerande vatten, skogar och lantbruk, men får inte betalt för sin insats. Om vi verkligen vill ha en levande landsbygd utan bidrag, hur skulle det kunna se ut?

Mats: En idé som väl funnits länge är den att beskatta konsumtion, inte arbete.

Leif: Vi behöver minska konsumtionen, jobba mycket mer med kvalitet på de råvaror som vi ändå tar ut ur naturen. Till våra hus här har vi skaffat många gamla träföremål som fortfarande fungerar, efter flera hundra år, i baren har vi en mjölkpall från slutet av 1600-talet, den fungerar fortfarande. Vi sa oss när vi började med Dalagård att vi skulle köpa in gamla saker som har använts länge, vi har varit runt på bortåt tvåhundra bondauktioner och handlat.

Mats: Men vad gjorde ni innan ni kom hit?

Cecilia: Jag var bildlärare från början, sedan blev jag friluftslivslärare väldigt länge.

Mats: Var?

Cecilia: I Borlänge, Falun och Ornäs. Sedan flyttade vi ner till Stockholm, på grund av Leifs jobb.

Leif: Men du fortsatte som folkhögskolelärare?

Cecilia: Ja, men om en är över femtio är det svårt att få jobb, helst hade jag arbetat med att göra illustrationer. Leif hade alla möjliga olika jobb, vi bodde på Lidingö då, sedan har vi bott i Gamla Stan. Min farmor var född där. Då hade våra barn flugit ut och vi började längta till Dalarna igen. Samtidigt hade man fått en ny stadsarkitekt här som sa att det är klart att ni ska få bygga.

Läs hela artikeln i Balder