Han är musiker och dirigent och lärare vid Waldorflärarhögskolan i Bromma. Och startar gärna musikprojekt, senast Mozarts Requiem. Det blev fyra utsålda föreställningar i januari i år, två i Kulturhuset i Ytterjärna och två i Sofia kyrka i Stockholm. Frågan är hur man får etthundrasjuttio sångare, de flesta amatörer, att sjunga så fantastiskt som de gjorde?

– Har du alltid varit musiker?
– Ja det kan man nästan säga, jag hade instrumentalundervisning från det att jag var tio år och redan när jag var elva år fick jag börja i orkesterföreningen i Vingåker. Jag kom från Högsjö annars om du vet var det ligger?
– Inte riktigt.
– Vingåker är centralorten. Orkesterföreningen satte upp Förklädd Gud av Lars-Erik Larsson och Hjalmar Gullberg. Jag var klarinettist men fick inte spela den stämman utan en annan. Det var min första erfarenhet av att stå i ett musikaliskt sammanhang, jag tyckte att det var otroligt fascinerande och modernt. Sedan dess har jag bara hållit på med sånt här, att delta i olika produktioner av musik. Det har varit det som jag levt för.
– Vad var det för ett hem du växte upp i, där i Högsjö på femtiotalet?
– Pappa var trädgårdsmästare och spelade i brukets blåsorkester. I min klass fick alla välja instrument när de kom i trean, men jag satt mest och sov i skolan på den tiden. Så när trean skulle spela blockflöjt på avslutningen, då reste sig alla utom jag och någon bondson från periferin. Morsan fick gå hem och skämmas, hon sa till pappa att nu måste pojken börja spela.

En fråga jag tänkt ställa mot slutet är den om Göran Sjölin tränar. Av någon anledning ställs den redan nu och jag märker att Göran har något att berätta, så här säger han:

[pullquote]Kalaset blev på sjukhuset där jag låg uppkopplad med slangar och mätinstrument, det var väldigt trevligt![/pullquote]– Den tolfte september 2013 var jag ute på ett träningspass, jag förberedde ett maraton i Berlin som skulle vara två veckor senare. Inget konstigt med det, jag har sprungit maraton där tidigare. Men den här dagen, 12 september, då mådde jag inte bra, jag mådde illa och fick avbryta. Och klarade bara att gå sakta tillbaks hem. Nästa dag var det fredag den trettonde, jag kände mig bättre och åkte hit och jobbade hela dagen. På lördagen var jag tillbaka på landet utanför Vingåker och tänkte mig ut på en ny träningsrunda. Jag orkade bara springa femtio meter, sedan tog det stopp, jag mådde så illa igen. När jag kom hem sa min fru som är läkare att jag måste åka till akuten! Nejnej, det kan jag göra på måndag. Hon stod på sig och ringde en kollega som är specialist. Från två håll hörde jag röster som sa att jag måste åka in. Jag orkade inte säga emot utan hamnade på akuten, där man konstaterade att jag hade fått en hjärtinfarkt. Dagen därpå, söndagen den 15 september fyllde jag 63 år efter genomgången ballongsprängningsoperation. Kalaset blev på sjukhuset där jag låg uppkopplad med slangar och mätinstrument, det var väldigt trevligt! Sedan dess har jag ju egentligen varit sjuk, det är svaret på din fråga om jag tränar, det har inte blivit så mycket motionerande, men jag går till och från jobbet varje dag, två gånger trettio minuter. Jag hittar inte riktigt lusten, det är som om den har försvunnit lite grand.

Fotografier av Göran Sjölin. Foto: Miriam Klyvare