Maria Westerberg Vildhjärta

»Skogen strör ut sina pinnar framför mig, som vore de ledtrådar till enkelheten. Och jag älgar på och plockar dem, som om jag skulle finna den. Vissa pinnar bara måste ner i korgen min. Annars känns det som om något ohjälpligt går förlorat. Det är så jag samlar ihop mig själv, med krokvuxenheter, ord och ögonblick. Med grågrenar, lyckliga tillfälligheter och något som liknar frihet.«

Vi sitter i bilen över skogen, på väg till Sundsvall för att handla bokhyllor. Vi lyssnar på helspänn, det är dagens sommarprogram den 20 juli och hon som talar med skogens ljud i bakgrunden heter Maria Vildhjärta Westerberg: »Det är små, små fynd av inget speciellt värde, men som tillsammans blir väsentligheter av högt värde. Det handlar om ömhet. Allt viktigt jag tappat bort under livets märkliga irrfärder får jag fatt på igen och når det med handen.«

Tio dagar senare är jag på väg till Dalsland för att hämta en flatbottnad eka. På vägen dit bor Maria Westerberg med sin man i utkanten av en skog. På min fråga en vecka tidigare om att få komma förbi för ett samtal svarade hon i ett mejl: »Det är klart att jag vill vara med och att du är välkommen hit. Det är bara det att sommaren är så fasansfullt belamrad och stimmig och jag är så trött så att det inte är sant. Gör så att du ringer så skapar vi en liten stund på måndag.«

Nu sitter vi under linden och dricker kaffe. Det är varmt och stilla, de har haft besökare fredag, lördag och söndag. Först pratar vi om snus och högt blodtryck, sedan frågar jag något om det här att ena dagen ha parkeringen full av bilar och besökare, för att andra dagar vara ensam i ateljén i skogen?

Jag tänker att om jag går i en fin skog så lär ju jag bli lite finare, är det en djup skog så blir jag lite djupare

– Det här ekosystemet, den här vackra gården, den här vackra platsen med alla djuren, pinnarna och skogen, min man och jag ingår också. Vi är som en levande organism, och vi ska hålla, det ska hålla. Jag är oerhört försiktig med mitt pinnliv, det har gett mig så enormt mycket, både kraft, glädje och motivation till att fort sätta. Medan att vara den här som bara visar och pratar om någon som går i skogen och plockar pinnar, det blir jag trött på, det är en balansgång.

– Får folk betala när de kommer hit?

– Ja, om de vill ha en berättelse, inte om de går runt och tittar själva.

– Menar du det?

– Ja, än så länge. De är ju också med och styr i vårt ekosystem, vi får se. Alla som kommer hit sätter sin prägel på platsen. Min man och jag bor ju här, vi älskar den här platsen. Det känns som om jag gör något av bestående värde när jag vandrar i skogen och plockar pinnar och skriver. Det känns som det där värdet som jag söker. Att ta emot människor gör jag för överlevnaden.

– Förstår de när du säger att du förändrar något när du plockar pinnar i skogen, att du åstadkommer något beständigt? – När jag är på en myr känns det så, det viktiga är vad jag gör i praktiken. Vi har haft öppet sju veckor om året, fredag, lördag, söndag, och då är det pressat och mycket. Vårt ekosystem är belastat och jag och min man är belastade, men säg något yrke, någonstans idag, där du inte är belastad? Känner trycket av omvärlden och tiden, produktionskravet. Jag tänker att om jag går i en fin skog så lär ju jag bli lite finare, är det en djup skog så blir jag lite djupare. Befinner jag mig i en plantering med raka rader så blir jag också rakradig i mina tankar.

Läs hela artikeln i Balder