»Ta bara spårvagn nummer sju till exempel, den går till Sahlgrenska. Så ses vi i entrén.« Jag har precis anlänt med tåg till Göteborgs Central och går över torget till spårvagnarnas hållplats. Och där kommer ju sjuan. Jag sätter mig på en ledig plats, i taket en skylt som säger vilken nästa hållplats är och den därefter, det här ska nog ordna sig.
Kategori: 2022
Det tar ett tag att köra från Luleå till byn Vitsaniemi i Tornedalen där Institutet håller till. Men vad gör väl det en strålande höstdag som denna. Avstånden kan vara ett problem ibland, säger de konstnärliga ledarna Karl Sjölund och Maja Lindström.
Trots att han aldrig blev riktigt fri så var det just fri jag var där, hemma hos min gammelmormor och gammelmorfar, där jag som liten hälsade på nästan varje dag. Det fanns något unikt där, ett lugn som genomsyrade allt.
När jag hör någon tala om minnen blir jag oftavemodigt stämd. Särskilt när jag märker att det är så kallade glada minnen som dras fram i ljuset. Finns det några glada minnen? För egen del är jag inte alldeles säker. Några lyckliga minnen? Ännu mindre säker.
Jag går stigen upp på Vikeberget. Det är höst och löven gulnar, darrgräsen vissnar. Här har mina fötter gjort minnen av var de måste gå försiktigt, för att marken kan ge vika just där i branten om stenarna rullar undan, och var de kan skjuta ifrån hårt och bestämt för att ta sig snabbare upp för motluten.
Hon älskade lutfisken mest av allt på julbordet. Och doppet i grytan. Hon var min och brorsans mormor […]
Vi tar skydd under granen tills allt blir bra igen, Skulptur, Jini Hedblom. 5
Här minns marken mina människors steg, Pia Mariana Raattamaa Visén, 7