Nyss hittade jag fram till Sara Parkmans hus i Bergslagen. Det är alldeles nyinköpt, på skåpsluckorna i köket syns olika penseldrag med tänkbara färger för framtiden. Vid sidan om vedspisen ligger kantareller på tork. För några år sedan gjorde Sara Parkman den bejublade musikföreställningen Fäboland, tillsammans med Samantha Ohlanders och Hampus Norén. I höstas kom hennes uppmärksammade skiva Vesper. Nu är det en måndag i början av augusti.
– Men att du kom hit?
– Det var för sju år sedan som jag kom hit för första gången, genom Hampus Norén, som jag arbetar mycket med, han är min bästa vän, det var några av hans ungdomsvänner som ordnade en festival i byn Ställberg, vid den nedlagda gruvans fastigheter. Det var en så spännande plats, jag hade inte varit med om något liknande. Det var både konst, musik och fest och idéer om att göra något liknande inne i stan. Jag blev intresserad och kom tillbaks sommaren efter. Jag fick frågan om jag ville vara, man hade fått beviljat stöd från Postkodlotteriet för att jobba med ett projekt som skulle gå över flera år. I samma veva fick vi möjlighet att köpa platsen, det var för fem år sedan. Vi äger och driver den, har haft konserter och gjort ganska stora projekt. Det är här jag har varit mycket på somrarna, oftast har jag bott i ett gammalt omklädningsrum.
– Nu har du köpt det här fina huset?
– Just det, nu kan jag vara här mer, bo både här och i Stockholm, jag tänker att jag kommer bo på båda
platserna.
– Du har sagt någonstans att vänstern och socialdemokratin tog ett stort steg bort från kyrkan och de existensiella frågorna när det blev dags att bygga folkhemmet, skapa välstånd. Numera är de där olika rörelserna, också miljörörelsen, rätt vilsna och dessutom väldigt tafatta både inför de yttre frågorna och de inre. Kanske har det inte med saken att göra, men jag vet att din pappa var präst, är präst?
[pullquote]jag vill att olika människor ska få mötas kring en plats,[/pullquote]– Ja, pappa är präst. Också farfar är präst, fast han är 93 år, men man lämnar ju inte det yrket även om man har gått i pension. Pappas farfar och hans morfar var också präster. Det är en prästfamilj från Härnösands stift som varit verksam i Jämtland och Västernorrland. Jag är uppvuxen i ett slags prästgårdskultur där den kristna religionen har varit väldigt självklar och grundläggande. Men också någonting av att vara en del av världen med sin tro. När jag växte upp så bodde vi i Rättvik på stiftsgården där. Det fanns mycket socialt engagemang, människor som behövde ett hem kom dit, kanske en nykter narkoman eller någon papperslös. Där fanns också mycket kultur, min pappa höll på med körmusik. Nu har det gått så långt tid sedan jag flyttade hemifrån, jag frågar mig vad det är som jag faktiskt vill ha kvar, vad var det som var så självklart när jag växte upp, hur kan jag förvalta det? När jag arbetar här, i den gamla gruvbyn, är det ofta med kör, med musiken, som ett socialt kitt mellan människor. Jag vill att olika människor ska få mötas kring en plats, också en plats där det andliga möter det politiska.
– Hur menar du?
– För tio år sedan, när jag flyttade hemifrån, pluggade jag folkmusik på Malungs folkhögskola och i Falun. Då kom man in i spelmansrörelsen som verkligen är en subkultur. Jag saknar en politisk aspekt i den, samtidigt som jag såg att det fanns så mycket i den att arbeta med. I det som den kulturen bär på finns det så mycket som är starkt och verksamt.
Läs hela artikeln i Balder