Jag bor i en skola, traktens minsta. När jag kom dit stod katedern ännu kvar på sin plats efter den senaste skolavslutningen nittonhundratrettiofem, tramporgeln likaså och plåtkaminen – invändigt med kanaler som i en kakelugn. Minns ni Bergmans ord om stora scenen på Dramaten ? Eller var det Erland Josefsson som berättade att det som sagts där ännu sitter i väggarna ? Den första tiden sov jag i skolsalen. Och undrade om den gamla skolfröken en natt skulle stå vid fotändan och se på mig, berätta vad som hänt under alla åren, om barnens lyssnande, om deras röster, leenden och kalla fötter om vintrarna. Fråga vad jag tänkt mig. Ännu har hon inte visat sig.

En söndag i november läser jag att lärarfacket hyllar ett historisk beslut. Utbildningsminister Jan Björklund och socialdemokraternas Mikael Damberg har kommit överens och är stolta över att de tillsammans beslutat se till att följande milstolpe kommer få fotfäste i de svenska skolorna: »Regeringens vinnande förslag innebär att bara betygen A, C och E har betygskriterier, medan B och D blir en bedömningsfråga.« Eva-Lis Sirén på lärarnas riksförbund tycker att Björklund och Damberg visat prov på stort ledarskap: »De har haft skolans bästa för ögonen, lärarna får hållbara förutsättningar med den här överenskommelsen.«

Är det verkligen möjligt ? Att lärarna numera skuttar till skolan sedan de läst detta manifest – att bara A, C och E har betygskriterier, medan B och D blir en bedömningsfråga ? I fyra år har landet haft en skolminister som får en papegoja att låta omväxlande. I fyra år har han bemött varje initierat inlägg från skolkuratorer, lärare, barnläkare och pedagogikprofessorer med svaret att de inte vet vad de talar om, att de är flummiga när de varnar för ministerns allt mer finmaskiga betygskontroller.

Hur är det möjligt att ett så enkelspårigt språkrör för en pedagogik utan reflexion och eftertanke kunnat få debatten om skolans mål och mening att vara så tyst ? Idédebatten om skolans visioner, om skolan som en plats för den växande människan, den mångsidiga människan, den debatten förs i kusligt mager utsträckning på landets debatt- och kultursidor. Den förs däremot i fikarummen, där man frågar varför Kalle inte är kvar i klassen och varför man måste bestämma sig redan i sjuan om man vill bli läkare, clown eller florist. Den förs också i det här numret av Balder.

m.a.