Marit Kapla

I april i år utkom boken Osebol av Marit Kapla. Osebol är en by vid Klarälven i norra Värmland. I boken får vi möta så gott som alla byns vuxna invånare, intervjuade av Marit Kapla som själv är uppvuxen i Osebol. Människors sorg, glädje, oro och humor färgar en mångfasetterad, personlig och levande gestaltning av svensk – och global – nutidshistoria. Så står det på bokens baksida, fyrtiotvå människors öden och röster tonar fram i en bok på åttahundra sidor.

en känsla av att hela världen skymtade där i byn

Jag öppnar den redan på bussen, försjunker och glömmer nästan att gå av. Byn är ju annars något som man lämnar och lägger ner, i Kina töms många hundra byar på människor, varje dag. När man läser om Osebol hamnar man där, hör nästan de fyrtiotvå olika rösterna på andra sidan köksbordet. Det är en allvarlig och helt oemotståndlig poesi som fångar livet i skogen, barnen som ska med bussen, det tjocka snötäcket, det nutida byggnadsvirket som förr knappt hade platsat som brännved, ungraren som startade kollektiv i byn, flyktingar då och nu och mycket, mycket mer. Några av rösterna får ni en glimt av i slutet av den här artikeln. Själv sträckläste jag boken, en lång tid efteråt hade jag en känsla av att hela världen skymtade där i byn, som om byn är världen.

En fin introduktion till boken om Osebol är en essä som Marit Kapla skrev i Ord & Bild nr 5/2018. Hon hade bestämt sig att göra en värmländsk fotvandring. Åtta dagar till fots, från Karlstad till Osebol. Ibland på stilla grusvägar, ibland längs asfalten på riksväg 45 där man helst går ner i diket när långtradarna dånar förbi.Vid ett tillfälle på Tossebergsklättens topp med mils vid utsikt över Fryken, samma utsikt som återfinns i Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Vad händer i en om man går de där fjorton milen i åtta dagar, jämfört med att ta bilen eller bussen ett par timmar? Marit menar att vandringen finns  annat sätt. När man återser landskapet på nytt så har det en helt annan lyster och närvaro.

Nu sitter vi i biblioteket på Ulvsby Herrgård utanför Sunne och Marit börjar med att fråga mig:

– Jag är bara lite nyfiken, men händer det något med dig när du närmar dig Hälsingland? Är det ditt ursprungslandskap, som du har mest känslor för?

– Nja, delvis kanske. Kanske har jag hamnat mellan landskapen, jag har pendlat mycket mellan Hälsingland och andra landskap. Det är lättare att komma ner i den här dalen, jag blir berörd varje gång av det här landskapet, från skogarna i Loos i Hälsingland och så småningom ner längs Frykensjöarna. Sedan är det så med mig att jag ser hur det står till med åkrarna och skogsbrynen, vad man skulle kunna göra. Jag tar nog på mig lite för mycket när jag åker bil i odlingslandskap som delvis lämnats åt sitt öde.

– Jaha, du funderar på hur man skulle kunna odla på ett annat sätt?

– Jag undrar vart korna tagit vägen, varför är det så många ladugårdar som är tomma? Det är egentligen inte jobbigt, mest är det att jag blir engagerad. Men nu måste jag fråga dig lite, är det så enkelt som att du är uppvuxen här uppe, är det därför bergen här möter dig på ett annat sätt än andra berg?

– Ja, någon har sagt att ens barndoms landskap förknippas med löftet om framtiden, löften som ännu inte grusats. Det tyckte jag var intressant, för jag upplever en stark vemodskänsla av längtan när jag är här.

Läs hela artikeln i Balder.