I fukushima pågår ett ständigt läckage av radioaktivitet till hav och grundvatten. En plan är att frysa ner marken för att skapa en vall av tjäle mellan reaktorerna och havet, som en ogenomtränglig vägg. Den måste hållas frusen i många tusen år.« Orden finns i Åsa Mobergs artikel i denna Balder. En variant på temat är oljebolagens planer på att börja utvinna skiffergas i Europa, något som av många bedöms vara ett svårt, riskabelt och mycket dyrbart projekt. Skiffergasen i Europa ligger djupt ner i en svårforcerad geologi. Om produktionen ändå skulle komma igång så innebär det att man borrar upp ett område minst lika stort som Holland.

Och när alla hålen väl är borrade och skadorna uppdagade, då blir förslagen på återställande säkert ungefär lika snillrika som
frysfacket runt Fukushima. Vad är det med vår tid egentligen? Om och om igen dessa försök att kasta jästen efter degen när man upptäcker hur fasansfullt fel det blev, igen? När man var så trosviss när projekten inleddes, när säkerheten var inkapslad av ren sannolikhet.

Hur kommer det sig att kapitalismen blivit så bortklemad? Är det inte väldigt hög tid att föra in några helt nya aspekter på företagande, vid sidan om den egna lönsamheten? Det är märkligt att den frågan inte får större utrymme, vad väntar vi på?
m.a.