Helene Schmitz fotografi

Under tiden 6 oktober 2018–17 februari 2019 har Waldemarsudde på Djurgården i Stockholm en utställning med landskapsbilder av fotografen Helene Schmitz. Då i betydligt större format, men bilderna talar också här sitt tydliga språk: monumentalt, vackert och skakande. Vi ringde upp Helene Schmitz för att få höra lite mer om bildernas tillkomst.

– När jag såg dina bilder första gången så var det som om de var så fyllda av ensamhet och övergivenhet, kan du berätta om hur bilderna kommit till, vad du vill med dem?

– Jag har ju uppsökt platser som i sina uttryck är monumentala. Ofta befinner sig de här områdena där man arbetar med utvinning av naturresurser på ensliga platser, som på nordvästra Island och i Aitik utanför Gällivaare. De här landskapens uttryck har kanske något dystopiskt över sig. Men det finns också i hela idén med utställningen, den handlar om en förlorad dröm om det vilda och den orörda naturen. Det ser inte ut så längre, som i våra drömmar. Jag ser mina fotografier som ett slags meditationer över våra samtida landskap.

– Hur hittar du de här platserna, hur väljer du? Det är som om man kan känna hur du letat, iakttagit och väntat på ljuset?

– Det är väldigt mycket research innan jag åker iväg, men väl där så måste jag invänta ett speciellt ljus. Det är moderna, samtida och högteknologiska omvandlingar som jag har fotograferat. Men jag har jobbat i en tradition av klassiskt landskapsmåleri. Jag har inväntat ljuset och sökt motivens samspel med himlarna ovanför, det blir en krock och ett möte mellan en estetik hämtad från klassiskt landskapsmåleri och den högteknologiska utvinningen.

Och dränkt sextio vattenfall och byggt en tunnel under marken

– Det är inte så ofta som man får se hur det faktiskt ser ut när man tar upp det som är råvaror till allt som vi har omkring oss. Hur kan man bete sig mot ett berg på det sättet utan att skända berget och skämma ut sig själv?

– Vet du, dessutom är det så att man kör upp slam, det vill säga skit, från Stockholm till gruvan i Aitik. Man lägger det på massorna som har grävts ut, det är bara en procent av det nermalda berget som utvinns och kommer till användning, resten lägger man på en annan plats, tillsammans med rötslam från reningsverk i Stockholm, det är helt galet!

– Är det sant?

– Ja. I mina bilder finns också en förundran över hur människor tänkt ut och lyckats åstadkomma de här sakerna. På Island, vid dammbygget på nordöstra Island, Karanjukar, som jag har fotograferat, där har man lagt ett område lika stort som Manhattan under vatten. Och dränkt sextio vattenfall och byggt en tunnel under marken, två tunnlar som är sju meter i diameter och fyra mil långa. Sedan har man gjort ett underjordiskt vattenfall som är fyra hundra meter. Från det vattenfallet utvinns kraft för att förse ett enda aluminiumsmältverk på Island med el.

– Det var vad man önskade sig?

– Ja. Det är också som du säger att de här platserna är ofta – inte skogsplantager, de kan man se överallt – någon annanstans, nästan oåtkomliga, de tillkommer bakom galler Men jag har sökt upp dem.

– Vad sa gruvbolagen?

– De var tillmötegående och visade mig runt. Jag vet inte hur de kommer att reagera när de får se mina bilder. De har ju svårt att säga att jag inte får komma in, de kan inte förbjuda besökare, det vore ännu konstigare. På ett ställe var det svårt, det var vid guldgruvan utanför Skellefteå som ägs av ett kandensiskt bolag. Där var det jobbigt när jag ville komma in en morgon när ljuset var vackert. Först sa de nej, men jag lyckades till slut övertyga någon mitt i en kaffepaus, då hade jag bara tjugo minuter på mig att fotografera.