Ulla-Maria Andersson. Foto: Pernilla Wahlman.

Ulla-Maria Andersson. Foto: Pernilla Wahlman.

Samtalet äger rum hemma hos Ulla-Maria Andersson, hon bor högst upp i ett av Hudiksvalls äldsta trähus. För att inte nervsmärtorna ska bli för besvärliga sitter hon, halvt stående, på en kontorsstol. Alldeles klar i huvudet, hela tiden uppmärksam och lyssnande. Ulla-Maria Andersson är författare och har arbetat som terapeut i många år, hjälpt människor att komma bort från alkohol- och narkotikamissbruk. Hon vet själv vad det handlar om.

– Vill du börja?

– Jag är väldigt tacksam över det avtryck jag har fått göra i det här livet. Det är verkligen så att jag har jobbat med mitt hjärta, tagit mina klienter till mitt hjärta. Samtidigt är det väldigt sorgligt nu, jag hade kunnat stanna ett tag till och gett mer. Jag hade tänkt skriva något om hur jag tänker när det gäller mitt arbete. Jag kommer inte hinna med det, inte orka.

– Du är svårt sjuk, har fått veta att du inte har så lång tid kvar, hur hanterar du det?

– Jag gråter, sörjer. Jag försöker vända och vrida på det. Jag tar till mig alla de som kommer nu, som vill träffa mig. Jag försöker känna mig nöjd med det jag har gjort, men det går inte, sorgen ligger över hela tiden. Framförallt det här med familjen; barnbarnen och min dotter Sofie, jag har krupit ihop i hennes knä och ropat: »Jag vill inte, jag vill inte lämna dig, jag vill vara kvar.«Att inte få uppleva barnbarnens vuxna liv, det är svårt att inte tänka på. Jag trodde inte att det skulle vara så smärtsamt som det är. Men vi hinner i alla fall ses och samtala, bli färdiga. Man önskar ju att det ska vara lite vackrare än vad det är, värdigare.

– Det gör ont?

– Ja, det gör ont i kroppen, den är bökig. Det var därför jag avstod från cytostatikan den här gången, för att få lite livskvalitet. Det är rena stenåldern att vi inte har kommit längre än till cellgift när det gäller cancerbehandling, det måste ha funnits helt andra vägar att gå. Jag tänkte att det skulle vara värdigt och vackert på slutet, men det kommer det inte bli.

– Fixar du det här?

– Ja, det är mest att jag … men jag är ju lite sliten, så är det. Jag klarade ju intervjun i TV 4, så det ska väl gå bra det här också. Det gäller att försöka vara ärlig och äkta, det är nog det som har gått hem hos människor. Att man vågar visa sig själv, det befriar på något sätt, också andra tror jag. Men har du redan sagt vad det är för tema i nästa Balder?

– Temat är En annan berättelse, vi kanske kan börja där. Vi låtsas så mycket, säger att vi vet hur det är, det kommer nog ordna sig, vi omger oss med … Det var så fint när du sa att sanningen läker. Men vi är skraja för det där, varför är man rädd för sanningen?

– Det är en svår fråga … jag tror det är för att man kommer nära, skyddet mellan oss tas bort, man blir naken och sårbar. Många tror att man skyddar andra människor genom att inte berätta om svåra saker. Det pågår i nästan alla familjer, att det finns en hemlighet, som alla ändå vet om. Jag har gjort det här själv, med mina barnbarn, trots att jag har vinnlagt mig om att ha rent och inte dölja någonting. Ändå var det så att innan min andra bok, Kära Hinseberg, kom ut 2014, så kom jag plötsligt på att mina barnbarn inte vet om att deras mormor har suttit i fängelse, hallå! Helt omedvetet hade jag undanhållit det, för att jag var inte bekväm med att berätta.

Läs hela artikeln i Balder