RIs

På väg i bilen till skolan i Källbergsbo ser jag en stjärna i ögonvrån. Ett par timmar senare går jag ut på trappen, släcker ytterlampan och blir stående med näsan i vädret. Det vrimlar av stjärnor i mörkret och jag blir yr, får hålla mig i husknuten för att inte tappa balansen. Efter sådär en halv minut går jag in igen och tänker att det här skulle man kunna utveckla. Efter ännu en kväll med SVT-play har jag en plan.

Nästa dag lyser solen på snön och tvätten hela dagen och det kommer fyra nya prenumeranter och tre förnyelser, väldigt inspirerande, fortsätt så. Packar ner det nya numret i kuvert och far till brevlådan. Åker vidare till Strömbacka och slipar och oljar den nya köksbänken. På kvällen mejlar mig en god vän den artikel som Theodor Kallifatides skrev i DN den 23 februari. Jag hade inte läst den tidigare, har ni? Den handlar om yttrandefrihetens gränser och jag tar mig friheten att citera ett litet stycke som handlar om Kallifatides mormor:

”När man frågade henne hur hon hade orkat med allt detta svarade hon inte med ett ord. Hon pekade med handen mot himmelen. Hon var troende. Ikonerna i byns kyrka var inte dyrbara men hon skulle försvara dem med sitt liv. Hemma hade hon ett miniatyrkapell där hon förvarade vigselkransen och en jungfru Maria.
Hur enfaldig måste man inte vara för att hävda att det finns en rätt att skända hennes ikoner, att spotta på hennes tro, ringakta hennes liv och kalla sådant barbari för en demokratisk frihet? Och inte nog med detta, utan dessutom hävda att man inte gör något. Om jag hade en tiondel av hennes mänskliga resning skulle jag vara lycklig som en fasan. ”Goda människors grav doftar gott”, brukade hon säga. Det var så hon levde. Inte för att få påökt.”

För att förstå sammanhanget ska ni förstås läsa hela artikeln.
På kvällen samma dag är jag hemma först vid niotiden, hämtar en madrass i tvättstugan, klär mig varmt och släcker alla lampor. Smyger ut i mörkret och rullar ut madrassen på det frusna gräset, lägger ett fårskinn och mig själv på madrassen. En kudde under huvudet och ett tjockt täcke över resten av mig. Och blir liggande där intill snödrivan i öst-västlig riktning. Karlavagnen i zenit, stjärnbilder i alla riktningar, enstaka stjärnfall. Det är varmt och vackert och minus sju grader. Jag ler som en lycklig fasan.
MA