En kvinna och kor

Allt börjar med en bild på en mjölkflaska från Ällmora gård. »Handmjölkade fjällkor som bara äter gräs.« Det är en ljuvlig mjölk och ett fantastiskt smör, från sex fjällkor. Anna Jansdotter heter bonden. Vi sitter några timmar i hennes kök och hon hinner berätta både om sitt liv och kornas. Jag kan inte tänka mig att någon efter att läst hennes berättelse kan undgå att se på kor och mjölk med ett helt annat intresse. fao, fn:s jordbruksorganisation menar att så som jordbruket

Jag kommer från Nyköping, inifrån stan. Vi hade sommarställe på en gård utanför Nyköping, tillsammans med min morfar och mormor. Morfar var gammal torparunge, jag var alltid med honom. På gården bedrev man ett äldre jordbruk, morfar började tidigt lära mig att köra häst och jag var ofta i lagårn hos korna. Varför jag har just fjällkor är nog för att det är den minsta rasen och för att jag tycker om allt gammalt. Och jag dras till den svaga individen.
– Varför då, vet du det?
– Kanske för att jag känner mig väldigt svag själv.
– Du ser inte så svag ut.
– Jag är både och, svag och stark.
Hon tvekar, söker orden.
– Jag tror på allt som är väldigt naturnära, oförädlat, så nära ursprunget som möjligt. Jag har alltid haft en dragning norrut, långt ut i skogen. Om jag skulle lämna min förra gård så drömde jag om att det skulle bli en isolerad och extremt enkel fäbod i Hälsingland, Jämtland eller Dalarna. Men nu blev det den här gården istället.
– Du tycker i alla fall om den här gården?
– Jo, men den är lite för nära civilisationen, stora
vägen. Det var ju inte frivilligt som vi kom hit.
– Hur då, var ni tvingade?
– Jag hade en liten gård i Runtuna utanför Nyköping, ägde bara hus och ladugård och arrenderade åtta hektar mark. Men när jag blev av med arrendet fick jag panik, kan inte tänka mig att leva utan jordbruk, framförallt inte utan kor. Vi hade hört att Rolf ville sälja den här gården. Vi åkte hit omedelbart, nästan i affekt! Några veckor senare hade vi köpt gården.
– Hur stor är den?
– Trettioåtta hektar, varav tio skog. Barnen gick fortfarande i skolan, så det var lite för tidigt att flytta norröver. Dessutom hade jag blivit sambo efter många ensamma år.
– Med vem?
– Robban, han ville inte heller flytta norröver.
– Hur möttes ni?
– Det var när jag var tvungen att sälja hästen, jag hade inte råd att ha den kvar. Robban kom och tittade på hästen, köpte den och frågade om den kunde få stå i mitt stall tills vidare. Han kom och tittade till hästen ett par gånger i veckan, så småningom inte bara hästen.
– Fin historia. Den förre ägaren, Rolf, finns han kvar härpå gården?
– Det första året, vi kom hit 2013. Sedan överlät han sitt hus till Jakob, min son. Nu bor Rolf två kilometer över skogen, han kommer hit ett par gånger i veckan och hjälper till.
– En sådan här gård är väl inte gratis?

Läs hela artikeln i Balder