På den tiden när jag arbetade i en trädgård med många besökare gällde det att svara när frågorna kom, helst inte tveka. Den blå blomman där nere vid komposten? När blommar hortensian? Får man plocka av vinbladen? Hur gamla är ekarna? Är allt biodynamiskt? Signe Tillisch, är det ett danskt äpple?

En förmiddag på våren för många år sedan kom jag upp till kontoret i ett ärende. Där satt någon i telefon, han vinkade till mig och sa till personen i telefonen: »Ett ögonblick så ska du få tala med en av våra trädgårdsmästare, han vet säkert vad du kan göra för att få rådjuren att låta bli dina tulpanknoppar …« Jag tar luren och en mild och förtvivlad röst undrar hur vi i trädgården gör för att få vara ifred från tulpanbetande rådjur? Jag försöker ge några kloka tips och hör att de har han redan prövat. Ändå tycks han ha hopp om att vi ska veta lite mer än andra om kontakten med det levande; han frågar plötsligt: »Kan man tala med dem?« Han menar inte tulpanerna, han menar rådjuren. Han undrar med stort allvar om man kanske kan tala dem tillrätta, komma överens med dem. Jag hade inte samma allvar, ett bubblande skratt växte i mig och samtalet bröts.

Tidigt denna vår, många år senare, hörs hackspettarnas trummande mot trädstammarna. En hackspett och ett träd. Men några gånger hörde jag som ett samtal mellan två hackspettars trädstammar, två olika toner i skogen. En musiker hade hört början på en melodi. Förmodligen har träden mycket mer att säga än en enstaka ton ibland. I år har vi upptäckt en hägg som vi inte sett förut, där står jag numera en stund varje dag och lyssnar.

M. A.