Innan barnen föddes, Julius och Lavinia, skrev jag. Texterna var förbindelsen och skillnaden mellan mig och omvärlden. Skrivandet kretsade kring tolkningar av intryck.
Man kan betrakta barndomen som en enda lång dramatisk interaktion mellan barnets vilja och dess kropp. Från den första upptäckten av fingrar och tår till behärskandet av den finmotorik som krävs för att hantera en sax eller en kniv.
Vi är på Barnkulturcentrum i Nyköping och det är en fredagsmorgon i februari. Det har snöat intensivt några dagar och staden är långsam och omständlig, inbäddad i drivor och vallar, man får halka fram i snömodd
»När barn ställer helt relevanta frågor, som till exempel: Varför är träd gröna? Himlen blå? Hur stort är universum? Och om den vuxne svarar med ett förminskande, tycker att barnet frågar så mycket konstigt. Då har man definitivt glömt sin barndom
Solen lyser in på verandan i Strömbacka denna söndag i slutet av februari, snön lämnar taken och sju sorters fåglar vrimlar kring fågelbordet. Vi hoppas ni har glädje av att läsa och bläddra i denna nya Balder, den 151:a sedan starten. Vi hoppas också att ni tänker på att förnya era prenumerationer!
Jag var nog ändå sex år, det var vår i Nacka och jag höll en tändsticksask i handen som jag visade min kompis. Vi gick ner i tall backen bakom hyreshuset där vi bodde. Samlade ihop torra löv och kvistar, fick ihop en bra hög. Jag rev eld på en tändsticka, brasan tog sig, det...
