När jag besökte Carl-Göran Ekerwald tidigare i höstas för en intervju så var det slående hur vänlig och uppmärksam han var. Också hans kropp föreföll vara i god vigör, trots nittiotvå år på jorden. Det enda var hans ena tumme som fått sig en blessyr och var klädd i vitt. Några veckor senare ringer jag för att kolla några saker och passar på att fråga hur det är med tummen?

– Den är bra igen, den har läkt förstår du.

[pullquote]Annat är det med själen, där kan det ta tid, kan den alls läkas?[/pullquote]Så är det ju med kroppen, den läker sig. Det är något som vi i regel räknar med och inte tänker på, vi litar på att det kommer bli bättre. Annat är det med själen, där kan det ta tid, kan den alls läkas? Ni kanske redan känner till hur det förhåller sig, men för mig var det en nästan hisnande sak när jag läste följande rader i Johan Cullbergs bok Mitt psykiatriska liv:

»Små, ibland nästan omärkliga steg – det har jag lärt mig att utveckling handlar om. Vare sig det gäller att komma tillbaka efter ett psykiskt sammanbrott eller att komma ur mönster som präglats av inkompetens, bitterhet eller barndomens rädsla. Vi har en stark, inbyggd förmåga till växt och läkning inom oss, precis som vid fysiska skador.«

Så enkelt och tydligt har jag inte läst eller tänkt om själens förmåga till läkning och utveckling, att den vill just detta, man kan bli yster för mindre. Att den också har en tendens att undvika att komma vidare och ibland blir stillastående av skam och smärtor vet vi så väl. För att komma vidare i de lägena, när man står inför okända farvatten, då kan man behöva en lots för att kunna ta sig förbi grunda och lömska grynnor. Någon som lyssnar och är intresserad, som inte vill ta över ansvaret, utan önskar att man snart ska komma vidare på egen hand.
m. a.