Birgitta Lillpers

Sent en kväll i april sträckläste jag Birgitta Lillpers senaste diktsamling, Anteckningar om hö (W & W 2016). Efteråt läser jag på bokens bakre flik ur Arne Johnsons recension: »Som alla Birgitta Lillpers böcker är även denna både en stor språklig upplevelse och en läsning som tar tag i mina tankar om vad som är mitt livs lyftning och innehåll. (- – – ) Den som läser ska göra det som man lyssnar till musik, era gånger om, och följa texten med den egna mumlande rösten.«

Ett par veckor senare ringer jag Birgitta Lillpers för att höra om Balder kunde få komma på besök för en intervju?
– Ja … det ska väl gå bra, men vad ska vi prata om?

Lyrik var ju sjungen dikt, för örat

Jag föreslår att vi skulle kunna samtala om hö och hon säger ja. Efter nästan fyra timmar i bil närmar jag mig Orsa, får möte med citronfjärilar, tankbilar och den vita bussen till Mora. Jag saktar in och kör på en liten skogsväg en bit in bland ungtallarna, stänger av motorn och öppnar bildörren, äter knäckemackan med stekt ägg och dricker kaffet ut termosen, hör bilarna och fåglarna. Stänger dörren, harklar mig och ser efter att ingen ser när jag läser högt ur Anteckningar om hö. Det är ovant, nästan lite högtidligt att höra sig själv läsa poesi. Det är det första jag berättar för Birgitta Lillpers när vi möts en stund senare.
– Det är en bra metod, jag blir glad om någon gör det. I alla fall som jag jobbar så är det en del av själva innehållet som läggs till, det öppnas. Poesin kommer ur musiken från början, för längelänge sedan, vad man vet.
– Hur då?
– Lyrik var ju sjungen dikt, för örat. För mig i alla fall så fattas det en bit om inte den klangen kommer fram, så att det kan gå in så, direkt.
– Läser du högt när du skriver?
– Ja, i någon fas gör jag det. Eller låter det vara i kroppen så att det låter inuti mig, men gärna i rummet också. Genom åren har jag hört många säga det när man har varit på uppläsningar, de kommer fram efteråt och säger att förut har jag varit ovan vid dikt, men nu förstod jag. På det sättet är det lite sorgligt med det allt kärvare kulturklimatet, det är färre uppläsningstillfällen, då man kan nå ut med dikten på det sättet.
– Men nu när det kommer en ny bok, blir du inte inbjuden att komma och läsa?
– Det är obetydligt mer, det var mer förr. Eller folk kanske tror att jag inte går att flytta på, jag vet inte. Kanske har jag ett rykte om att vara svår och inte vilja lämna gården, men så är det inte.
– Hur gick det till, är du poet från början?
– Inte just poet kanske, som jag minns det så fanns det hos mig väldigt tidigt ett starkt behov att uttrycka saker, på något vis, inte nödvändigtvis genom att skriva. Det kunde vara bild, att klottra. Jag tror att jag skulle bli rejält olycklig om jag inte ck uttrycka någonting.
– Du har gett ut diktsamlingar i mer än trettio år.
– Ja, 1982 kom den första boken, men då hade jag väl hållit på några år innan också.
– I telefonen frågade du vad vi skulle prata om och jag föreslog att vi väl kunde prata om hö.
– Det tyckte jag lät bra, att någon ville göra det och kanske på ett mer konkret sätt. Om man är poet och ger ut en bok som heter Anteckningar om hö då tror folk att det handlar om att allt kött är hö, väldigt metaforiskt.

Mats Ahlberg

Läs hela artikeln i Balder