En av dessa dagar i slutet av maj när det är lätt att röra sig, då kommer jag till Klara kyrkogård i Stockholm. Koltrasten sjunger och syrenerna blommar. Tätt intill kyrkans vägg mot söder står det fullt med människor i en lång, lång kö i flerdubbla led. Kyrkan delar ut mat idag, mat som skänkts dit för ändamålet att ge till dem som nästan inget har. Det är många fler än vad jag kunde föreställa mig, det är helt enkelt bortom all anständighet. Och jag visste eller förstod inte att det faktiskt är så här det ser ut i Sverige nu, kanske inte ni heller. Hundra meter från Åhléns där vi andra handlar nya jeans åt oss. En tusenlapp för oss, en krona får hon säkert, hon som sydde dem i en svajande jeansfabrik i Bangladesh.

Tidigare i vår frågade vi Randi Mossige-Norheim, en av landets allra bästa reportrar, om hon ville skriva om det här – att det är som om landet faller isär, som om samhället vittrar. Kan du skriva om vad det är som händer ? Får jag skriva hur jag vill ? Javisst. Hennes artikel har rubriken »Narkotikalandet, Lille prinsen och min pappa«, den finns på sidan tjugo i detta nummer av Balder. Det är en  rasande och förtvivlad text vars slut möjligen kan förstås som hoppfullt:

»Alla människor är nya. Jag känner nästan aldrig igen någon. Är det så här det känns att gå ur sin tid ? Att börja gå i otakt ? Vad var det räven sa till Lille prinsen när de skulle skiljas åt ? ›Jag ska berätta en hemlighet för dig som avskedsgåva‹, sa räven. ›Det är bara med hjärtat man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen.‹ Maj 2013. Jag måste fortsätta. Hitta på nya saker. Gå rakt in i det osynliga.«

många asiatiska flickor tittar på Europa Street slå modell benen kommer att känna sig maktlös och frustrerad, beklagade deras naturliga päronformad kropp. Skönhet flickan inte suck, ull päls + skinny jeans är den första etappen av den päronformad kropp balklänning

m.a.