Åsa Lind

»När barn ställer helt relevanta frågor, som till exempel: Varför är träd gröna? Himlen blå? Hur stort är universum? Och om den vuxne svarar med ett förminskande, tycker att barnet frågar så mycket konstigt. Då har man definitivt glömt sin barndom, då är det som om två världar kolliderar. Men om man inte dödar nyfikenheten hos ett barn – eller hos en människa – så kan hon ha möjlighet att förbli stark och levande.«

Åsa Lind är barnboksförfattare, välkända och lästa i många länder är hennes tre böcker om Sandvargen. Här är vi är hennes senaste bok, som hon gjort tillsammans med den belgiska illustratören Ingrid Godon.

– Jag tänkte inte att det här samtalet ska handla om din böcker, men jag måste ändå fråga något om dina böcker om Sandvargen som jag läste alldeles nyligen. Hur får man kontakt med en Sandvarg så att man får lust att skriva om den? Ibland kan fantasin i barnlitteraturen bli en smula ditlagd, men när jag läste om Sandvargen så var jag flera gånger helt med på att man faktiskt kan träffa en Sandvarg, resonera med den om livet.

jag skulle väldigt gärna vilja det, gräva ner händerna i en sandvargspäls

– En fråga som barn ofta ställer i samtal, efter den första vågen av frågor, är denna: Alltså, finns Sandvargen på riktigt? Ofta med en liten underton av att man vet att den inte finns på riktigt, men man vill ändå fråga. Det kan vara ända upp i nioårsåldern. Vi brukar prata om det här – det är sällan jag ger raka svar i samtal med en skolklass, det är deras tolkning av texten som har företräde – det brukar bli ett samtal om hur man definierar verklighet och ickeverklighet, det andra. Det som man kan kalla fantasi eller påhitt. Ibland har vi handuppräckning: Hur många tror att …? Det brukar ofta utmynna i att jag säger att jag aldrig har klappat en sandvarg, aldrig vaknat en morgon, öppnat dörren och mött en sandvarg och kunnat hålla i den. Vilket jag beklagar, jag skulle väldigt gärna vilja det, gräva ner händerna i en sandvargspäls. Men, för mig finns ändå sandvargen väldigt mycket på riktigt. Eftersom jag har arbetat med de här texterna, jag har tänkt på sandvargen, föreställt mig, ägnat år åt det här. Det måste ha varit något riktigt som jag ägnade all den här tiden åt. Det är ju självklart, man kan inte ägna så mycket tid åt något som inte finns. Dessutom sitter vi nu och pratar om saken, du och jag, jag och barnen. Har vi pratat om ingenting?

– Lyser de upp då?

– Jo, en del. Andra vill att jag ska säga ja eller nej på frågan om sandvargen finns eller inte. Allt som finns har börjat med att någon har tänkt. Det finns ingenting omkring oss som inte från början är en tanke, saker uppstår inte av sig själva. Det betyder att det som vi tänker nu kan bli något. Vad går då gränsen mellan påhitt och det som vi kallar verklighet? Det är inga problem att prata med sju-åtta-nioåringar om det här, är det någonting vi är väldigt bra på när vi är små, så är det känsligheten för detta. Vi vet mycket väl var gränsen går mellan en låtsastårta av sand och en riktig tårta, det behöver ingen förklara för oss. Vi är beredda att tala om de här subtila gränsdragningarna mellan sant och falskt, verklighet och ickeverklighet. De flesta barn ställer frågor om universum och fysikens gränser. Jag tror inte det finns någon bättre ålder för att förstå kvantfysik än när man är sex år.

Läs hela artikeln i Balder