Tina-Marie Qwiberg

Har ni ännu inte sett den filmen? Sista skörden av Tina-Marie Qwiberg. Då är det hög tid, av två skäl: Dels för att den ger en så skrämmande, tydlig och mångsidig bild av att det industriella jordbruket är på väg mot en ekologisk kollaps. Å andra sidan för att det i filmen också finns intervjuer med människor som genomskådat det hela och som på ett så inspirerande sätt visar att ett annat jordbruk är möjligt. Och att detta jordbruk också kan få en avgörande betydelse för klimatet.

Det är onsdag förmiddag i mitten av november, nyss landade planet i Visby, nu sitter jag i en hyrbil på väg mot Hemse. Vatten på åkrarna, det har regnat mycket, men fåren har hittar platser där de kan vila i solen, ömsom grå och ömsom svarta och några vita. En korp pickar febrilt på en kvarglömd majskolv. Efter en stund är jag framme i Hemse och parkerar utanför färgaffären som hon sa. Men var är hon? Då ser jag någon vinka i solen, utanför den andra färgaffären, det är hon som jag ska träffa, Tina Marie Qwiberg. Om hörnet ligger filmbolagets lokaler, kanske var där en större mataffär en gång i tiden? Vi går in och jag hälsar på hennes dotter Josefin som sitter och arbetar. Och på de två så sympatiska hundarna. Vi dricker kaffe och äter gotlandslimpa med västerbottenost.

Till en början handlar vårt samtal om ackord, att de blivit färre, ofta bara tre, ibland bara ett. Apropå musik, tidskrifter och samhällsdebatten.

– Vad kan man göra åt det där tror du?

Hon tänker efter en stund.

Om man inte förstår en helhet kan man inte förstå var det finns en lösning.

– Jag tror att man kan fortsätta och försöka, att erbjuda variation. Även om man inte kan frälsa en hel mänsklighet, så kanske man kan påverka några. Det är så lätt att man dras till publiksiffror och så många som möjligt. Ungefär som i lantbruket, att det ska vara kvantitet istället för kvalitet. Får man några att tänka om så är det bra. Man kan aldrig frälsa alla, det går inte. Det är lätt att tro att vi måste vända alla åt rätt håll, före 2018, annars är allting för sent.

Vad är det med 2018?

Nej, jag bara hittade på, som ett exempel. Det finns inte bara en utan många lösningar. Visst är det så, det går inte att beskriva allting med två ackord, det måste till något mer. Framförallt måste det till ett öppnare sinne, för att alls kunna pröva andra möjligheter. Eller så är det så att vi har att göra med en fördröjning, det har vi ju i det mesta. Att någon tänker en tanke, sedan dröjer det innan den tänks av fler. Det kan vara så just med jordbruk och hur vi sköter våra jordar, vårt vatten och naturen. Om man inte förstår en helhet kan man inte förstå var det finns en lösning. I vårt fragmentiserade samhälle får vi aldrig en helhetsbild. Vi blir hela tiden matade med allt möjligt och tappar det där som man kanske ville fortsätta att tänka på eller lära sig mer om. Hela tiden skjuts det in något annat som bryter tankebanan. Det är väl också det som kan vara en fortsatt väg mot hållbara lösningar, att media ger oss mer av helhetsbilder.

Hur ser din väg ut, är du uppvuxen på Gotland?

Ja, det är jag. Jag är ett barn av den tiden då man fick göra vad man ville, under vissa restriktioner.

Läs hela artikeln i Balder