Mikael Karlsson

Säkert minns ni »Skogen vi ärvde«, Maciej Zarembas artikelserie om skogen i DN 2012. Det var ingen munter läsning. Serien blev även bok och beskriver med vilken häpnadsväckande maktfullkomlighet myndigheter och industri hanterar såväl skog som människor som råkar stå i vägen. I artikelserien fanns en intervju med Mikael Karlsson och Martin Jentzen, de beskrev att det finns alternativ till hyggesmetoden. Det är ingen »naturlag« att man måste kalhugga och sedan plantera ett enda trädslag – gran eller tall – över milsvida områden. Tvärtom.

Det har gått fem år sedan dess och en dag i april träffar vi Mikael Karlsson nere i Sörmland där han bor. Vi börjar med att be honom berätta om hur hyggesmetoden fick sitt stora genombrott.

– Kalhyggesbruket, det skogsbruk som vi har idag fick sitt genomslag på bred front på femtiotalet. Det var en annan värld vi levde i då, ett annat samhälle. Lövträd var ogräs som stod i vägen för det som vi ville ha; gran och tall. Man kan säga att naturen höggs bort, den stod i vägen. Istället planterades det som man där och då trodde på och ville ha: gran och tall. Så har det fortsatt i mer än sextio år. Vilket har gjort att vi idag har 81 procent gran och tall, 12 procent björk och 7 procent övrigt löv.

– Hur ser din väg ut, från skolbarn till skogskonsult?

– Det började egentligen redan före skolan. Jag har alltid älskat skog. När jag var liten klättrade jag i träd och byggde kojor och som sextonåring började jag jobba i skogen tillsammans med min farfar. Han hade fått lära sig att kalhyggesmetoden var den som gällde och att granplanteringar väckte beundran. När jag var ute och arbetade med honom i skogen så handlade det om att rensa bort slyet, vilket egentligen är unga träd som kommer naturligt, utan att man behöver plantera dem. Det gällde att rensa bort och ge plats för planterad gran.

Är vi tvungna att hugga bort naturen och ersätta den med granplantager?

Vid samma tid började jag att gå på jakt i skogen tillsammans med min morfar, som också bodde i byn. Det gjorde att jag fick tillfälle att se väldigt många olika typer av skog, liksom att få se hur skog varierar i takt och samspel med landskapet. Det kan vara karga tallmarker med enebusk och lavar uppe på bergen. När du kommer ner i en dalgång så kommer mer lövträd och nere kring bäcken växer alen och asken.

Däremellan har du all variation, där naturen får komma fram. Jag märkte också hur skogen kan skifta karaktär, från ett steg till ett annat, när du går från en fastighetsägare till en annan. Från en rik blandskog full med liv och mångfald in i en mörk granplantering, utan annat än döda barr på backen, så ser en granplantering ut där jag kommer ifrån. Det gjorde att jag en dag, efter att farfar och jag hade arbetat tillsammans, frågade honom om inte skogsbruk skulle kunna bedrivas på något annat sätt? Är vi tvungna att hugga bort naturen och ersätta den med granplantager? Då svarade han mycket bestämt: Kalhygge är det enda rationella och därmed lönsamma sättet att bedriva skogsbruk, det måste du faktiskt förstå! – Glöm aldrig det! – Det var väl ungefär vad han menade. Men min fråga levde kvar i mig och för elva år sedan fick jag ögonen på en artikel som beskrev att skogsbruk mycket väl kan bedrivas på ett annat sätt…

Läs hela artikeln i Balder