Ett finkalibrigt duggregn råder. I går talade jag med poeten Nina Södergren, bosatt på Öland och vid det tillfället nyss inkommen från en lång promenad i ett ymnigt snöglopp. Hon fyller nittio år i år och i december sände hon oss treradingen »April« som ni finner allra sist i denna Balder. Jag beundrar människor som kan skriva poesi om våren en helt annan årstid. Och jag beundrar dem för att de fortsätter att skriva poesi också i den åldern och i en tid när allt färre läser poesi.

Vet ni varför vi alltmer sällan läser en dikt eller två, har ni tänkt på det? Har ni tänkt på att när vi var yngre fanns det dagligen en fin och glad eller allvarlig dikt i dagens tidning. Det var självklart för en kulturredaktion att ge plats åt poeterna. Nu ska det till en nationell katastrof, då kallar man in en poet för att ge oss en fördjupad bild av vad som hänt, som påpekar att vi inte får glömma att vi är människor. Många av oss vill helst bara läsa det som bekräftar den egna världsbilden. Då är poesi direkt olämplig, poesin gör det motsatta med oss, den hjälper oss att utveckla en känsla för komplexitet, den gör oss känsligare och mer uppmärksamma. Men det går inte av sig självt, det är inte bara att läsa då och då och tro sig bli en bättre människa. Man måste själv lyssna som en poet, släppa in dikten i sig, tveka och undra. Då kan man komma långt och bli allt mer nyfiken på vem grannen egentligen är.

m.a.
p.s. Resans syster, poesin heter en bok av Nina Burton. Den blev Augustprisnominerad när den kom ut 1994. Läs mer om Nina Burton och hennes syn på språk, bildning och nyfikenhet på sidorna 50–57 i denna Balder.