Mångfaldens utmarker – Samtal med Kelvin Ekeland

Kelvin Ekeland

Kelvin Ekeland

Kelvin Ekeland är landskapshistoriker och etnobiolog med en rik praktisk erfarenhet, han har arbetat på Naturvårdsverket, Riksantikvariatet, på Länsstyrelser och på Centrum för biologisk mångfald. År 2011 tilldelades han Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens silverplakett för banbrytande utveckling av natur- och kulturmiljövärden. I hans bok Mångfaldens utmark finns en häpnadsväckande rikedom av kunskap när det gäller jordbruk, även sådant med fäbodar, och kulturlandskapens ekologi.

Kelvin och hans fru Lena bor sedan tjugo år i ett hus i Norrbo, som ligger på vägen mellan Bjuråker och Näsviken i norra Hälsingland. Det brinner i kakelugnen, Kelvin sitter i kökssoffan.

– När vi talades vid i telefon hörde jag på din röst att du inte kommer från Hälsingland från början?
– Nej, jag är västgöte, två mil söder om Borås, en by som heter Fritsla.
– Jag har inte varit i Fritsla.
– Det är en brist.
– Vad gjorde dina föräldrar?
– Ja, de föddes där. Min far gick till sjöss och vid ett mellanspel på land så träffade han min mamma. Hon flyttade aldrig därifrån, så min far fick ha det som sin fasta punkt på land.
– Men han fortsatte på sjön?
– Ja, utom under kriget, då var han hemma. Det var ju min barndom.

Vi talar om vad vi odlar på ömse håll och Kelvin be- rättar att de hade så rikligt med fjärilar för tre år sedan. Jag frågar vad fjärilsrikedomen kan ha berott på, han svarar att det nog var ett bra år dessförinnan.

– Det är konstigt, för det var lika mycket blommor i fjol och förfjol.
– Ditt intresse för natur och landskap, hur fann du det?
– Det har jag från födseln, det finns en bild i boken när jag är ett år eller så och står ute i en vitsippshage.

Det började tidigt och sedan har det bara fortsatt. Jag vet en grannfru som brukade titta på mig när jag kom från skolan. Hon bodde på en höjd och jag hade en väg som kanske var trehundra meter, från skolan och hem. Det kunde ta en timme och mer för mig, att leda cykeln där och bara studera vad som fanns på vägen, av skalbaggar och annat. Jag tyckte inte det var någon lång tid. Jag tror det var väldigt nyttigt, man ser ju hur saker och ting hänger ihop. De var så vackra också, de där vägsteklarna och skalbaggarna.

Nu dricker vi kaffe med vaniljhjärtan tillsammans med Lena. Kelvin berättar att han är diabetiker men ett av undantagen är vaniljhjärtan. Lena säger att Kelvin varit väldigt sjuk under vintern, kanske ser jag frågvis ut och då berättar Kelvin:

– Jag har varit drabbad av cancer sedan mer än tret-tio år tillbaka, tre tioårsperioder. Jag har inget immunförsvar och drabbas därför av allt möjligt. Lena har väl räddat livet på mig åtminstone fyra, fem gånger. Det är bra att vara ordentligt sjuk ibland, det ger en viss arbetsdisciplin; man vill göra färdigt en del saker innan man dör. På sjukhuset frågade de vad jag hade för syssla och jag förklarade att jag var författare – det hade min förläggare sagt – och att jag höll på med en bok. Den ska vi se till att du får ge ut, sa en av läkarna där. De lyckades, med hjälp av en väldigt innovativ läkare som hette Olga, hon var från Sydamerika.

Läs hela artikeln i Balder

Website | + posts