Domherrarna lyfter och landar. Minus två, frost och pudersnö när jag passerar sjön på promenaden en dag i början av november. Isen har just lagt sig, jag sparkar loss en sten i vägkanten, kastar den högt upp i luften. När den slår ner sjunger det i isen och minnet av samma ljud i barndomen får leendet att fara genom kroppen. Jag hittar fler stenar.

Nästa gång har det varit tö en vecka och sedan kallt på nytt, isen lägger sig till rätta igen och nu sjunger den själv, än här, än längre bort på sjön, om och om igen. Jag skickar ett sms om den sjungande isen till en god vän som lämnat byn, hon väntar på att få resa vidare för gott. Hon svarar och säger att valarna låter likadant när de sjunger, att valar och sjöisar sjunger i samma tonart. Jag kan höra vad hon menar.

Några veckor senare ligger snön djup över sjön, räven har gjort nya spår varje gång jag kommer förbi, på fältet ligger frusna ensilagebalar. I minnet tonar sången.

M.A.