Anna Ivarsdotter
Hur var livet på fäbodarna? Där kvinnorna stannade hela somrarna, vallade korna, mjölkade och gjorde ost. Hur lät vallåtarna, hur lockade man på korna, hur levde man på fäboden? Anna Ivarsdotter, professor emerita i musikvetenskap har skrivit en doktorsavhandling om just detta. En doktorsavhandling som också inspirerat och ligger till grund för Riksteaterns succéföreställning Fäbodland. I avhandlingen kommer man kanske ämnet ännu lite närmare, för att inte tala om när man träffar Anna Ivarsdotter i hennes hem i utkanten av Uppsala.

– Jag har förstått att kvinnorna och korna, de var nästan som vänner på den tiden?

Ladugården var ju kvinnornas värld och stallet mannens. Kvinnorna skötte djuren, mjölkade och gjorde ost

– Oja, djuren var familjemedlemmar, man måste vara försiktig och rädd om dem, man levde på dem. Om man inte fick mjölk och inte kunde göra ost …

– Var det alltid bara kvinnorna som var på fäboden och tog hand om djuren?

– Ladugården var ju kvinnornas värld och stallet mannens. Kvinnorna skötte djuren, mjölkade och gjorde ost, allt det som männen inte gjorde. Någon kvinna från varje hushåll följde med korna till fäboden på sommaren, några måste ju stanna kvar på gården och sköta hushållet nere i byn. Jag var med mamma på fäboden varje sommar.

– Du själv har upplevt livet på fäboden?

– Javisst, säger Anna Ivarsdotter och ler, det var en ganska stor fäbod, det var trettio hushåll som delade den. Varje hushåll hade ju minst två eller tre kor plus någon halvvuxen kalv, så det blev många djur. Vi fick dela upp dem i två vallhopar och se till att man gick åt olika håll på morgonen. Kvinnorna var buffer, vi gick med kurna upp till sela. Det var så spännade för en liten tjej att få följa med, jag hade en jämnårig kusin som också var där. Det var tre mil från byn upp till fäboden, vi gick de där tre milen med kossorna. När de fick hoppa ut från lagårn så visste de vad som väntade, de älskade att få gå upp till fäboden. Men du skulle ha sett när vi skulle gå tillbaka några månader senare …!

– Då var de inte lika glada?

– Dom vägrade och vägrade, vi fick verkligen fösa på dem och rätt vad det var vände de om och gick tillbaks. Vi fick hämta dem och fösa på hemåt. När vi sedan kom till backarna alldeles ned mot byn, då tog det eld i dem.

– Då tyckte de att var roligt att komma hem?

– Nej, tvärtom: Vi vill inte hit, vi vill vara kvar uppe vid sela. De försökte vända om ännu en gång.

– Var du så gammal att du fick vara med och mjölka?

– Nej, det gjorde jag inte, det hade varit roligt, det var mamma som mjölkade. När hon var tretton år gammal hade hon fått ta över sin farmors gård, där fanns tre kor. Den här lilla tonåringen som min mamma var, hon bodde ensam i stugan och mjölkade korna. Men hon var inte bara ensam, det fanns många gårdar där och de gamla hjälpte och visade henne. Det enda hon var rädd för var en stor klossa, en padda som bodde i ett tomt bås längst in i ladugården.

Läs hela artikeln i Balder