Heta Glas

Vi ses vid två tillfällen, första gången är det kallt i hennes varmglasverkstad, tredje dagen i januari. Värmen till ugnen är avstängd, i verkstaden arbetar Ragnar Klenell och Anders Lundbäck med att renovera luckan till smältugnen och byta degel. Ragnar har rest från Edsbjörke utanför Sunne, där har han och hans fru, glaskonstnären Ingalena Klenell, har en glashytta sedan många år. Det var Ragnar som byggde Saras ugn för tio år sedan.

När jag kommer tillbaks i slutet av januari tillsammans med Fotografen Miriam Klyvare, då är det varmt i verkstaden. Två glasblåsare från Örebro och Umeå (hyr in sig i hyttan) har lånat ugnen och vi går en trappa upp till ett avskilt rum, med utsikt ner i verkstaden och ut mot Dieselverkstaden på andra sidan gatan. – Hur kommer man in i glaset?

– Glaset är lite av slumpens material. I mitt liv kom det in av en slump. Det har blivit ett av mina favorituttryck, jag tror jag har knyckt det från ett sommarprogram med författaren Theodor Kallifatides: »Slumpen är den största Guden, men träffar bara den som är väl förberedd.« Så man vet inte, det känns som om glaset bara kom in i mitt liv, nånting är det ju som gör att man öppnar sig för vissa saker och fattar tycke. Så var det med glaset, jag bodde i New York då.

– Du råkade bo där?

– Jag levde lite vågat där i början av mitt liv. Jag gav mig iväg från Göteborg efter gymnasiet, till en skola i Colorado, med ett mycket långt namn: Jack Kerouac school of disembodied poetics, där var jag i nästan ett år och sen blev det New York. Det var som att upptäcka sig själv på nytt, att helt byta miljö och vara okänd för alla, en känsla av att bli en annan.

– Hur gammal var du då?

– Nitton–tjugo år. När jag kom hem efter ett år ville jag åka tillbaka igen. Men jag flyttade till Stockholm, jobbade för att få ihop pengar, arbetade på restaurang och sparade varje månadslön, levde på dricksen. Efter ett år åkte jag tillbaks till New York, då hade jag ordnat ett jobb som ett slags aupair till en gammal farbror, pappan

till en av våra lärare vid den där skolan i Colorado.

– Vem var det?

– Anne Waldman, en känd poet, hon tillhörde det här beatniksgänget kring Allen Ginsberg, han var också en av lärarna. Till och med William Borroughs kom och

hälsade på ibland. Annes pappa bodde i ett stort hus mitt i Greenwich Village. Det jag höll på med då var att skriva dikter. Jag hade lämnat fiolen, jag spelade mycket innan, från det jag var tolv till nitton år. Men jag kände att den skulle kräva mig fullständigt, det går inte att spela fiol på halvfart. Jag kan ännu se det för mig, det där lilla rummet i New York med utsikt mot en skola på andra sidan gatan. Det var ett ljuvligt arbetsrum, men det var inte helt lätt för en rastlös tjugoåring att sitta still och skriva dikter hela dagarna. Då kom det ett brev från min mamma, med ett tidningsurklipp om två svenska glaskonstnärer som jobbade på en glasverkstad i New York. Jag kände just slumpens vindar och kastade mig iväg ut i ösregnet till New York Experimental Glass Workshop som det hette då…

Läs hela artikeln i Balder