Små, ibland nästan omärkliga steg – det har jag lärt mig att utveckling handlar om. Vare sig det gäller att komma tillbaka efter ett psykiskt sammanbrott eller att komma ur ett mönster av inkompetens, bitterhet eller barndomens rädsla.
Kategori: 2016
Först råkar det falla sig så att jag läser dikten »Trädstubbe« av Anna Rydstedt. Sedan läser jag Peter Wohllebens bok Trädens hemliga liv (Norstedts 2016, övers. Jim Jakobsson) som börjar med att författaren hittar en stubbe som lever trots att trädet fällts fyra- eller femhundra år tidigare.
Min oro för vår samtid och dess mentala hälsa spänner över generationerna. Från de allra yngsta barnen, som de kuratorer jag handleder försöker hjälpa, till tonåringarna i min sons ålder; från ungdomarna jag möter som psykolog på universitetet till min egen generation som nu börjar beträda vägen mot åldrandet i detta nya millennium.
Över godisdisken i Pressbyrån svävar en osäker hand. Den vandrar fram och tillbaka som en osalig ande, dimper ner plötsligt, rycker tillbaka, hugger en gång till. Handen tillhör mig
Han bor i ett hus intill en grusväg som löper genom ett kuperat jordbrukslandskap, i huset på andra sidan om vägen bor en av hans döttrar. Carl-Göran Ekerwald är 92 år, författare och föreläsare och säkert landets främste kännare och uttolkare av den persiske poeten och mystikern Rumi.
När jag besökte Carl-Göran Ekerwald tidigare i höstas för en intervju så var det slående hur vänlig och uppmärksam han var. Också hans kropp föreföll vara i god vigör, trots nittiotvå år på jorden.
Som ni märker håller vårt samhälle på att köra allt längre ner i diket. Det gemensamma rummet tycks mer och mer ödsligt. Redan för femton år sedan menade en socialdemokratisk statsminister att en utvidgad välfärd förutsätter ökad tillväxt.
GEMENSAM NYTTA Seminarium 1 december kl 18:00 om gemensamma tillgångar med Ugo Mattei. ABF-Sveavägen, Stockholm.