Min oro för vår samtid och dess mentala hälsa spänner över generationerna. Från de allra yngsta barnen, som de kuratorer jag handleder försöker hjälpa, till tonåringarna i min sons ålder; från ungdomarna jag möter som psykolog på universitetet till min egen generation som nu börjar beträda vägen mot åldrandet i detta nya millennium.

Över godisdisken i Pressbyrån svävar en osäker hand. Den vandrar fram och tillbaka som en osalig ande, dimper ner plötsligt, rycker tillbaka, hugger en gång till. Handen tillhör mig

När jag besökte Carl-Göran Ekerwald tidigare i höstas för en intervju så var det slående hur vänlig och uppmärksam han var. Också hans kropp föreföll vara i god vigör, trots nittiotvå år på jorden.

Som ni märker håller vårt samhälle på att köra allt längre ner i diket. Det gemensamma rummet tycks mer och mer ödsligt. Redan för femton år sedan menade en socialdemokratisk statsminister att en utvidgad välfärd förutsätter ökad tillväxt.