Hon hette Gertrud och föddes på andra sidan nittonhundratalet, växte upp i Vetlanda, hade två syskon, pappa var plåtslagare. Gertrud träffade Gunnar som varit sjöman och nu var maskinist på Nässjö bryggeri, tiden var strax före första världskriget. De fick fyra barn, en pojk och tre flickor.

Klockan halv tre på morgonen, det är den sista dagen i maj och försommarens första, då sjunger den svartvita flugsnapparen, om och om igen, det vita bröstet lyser och markerna är ännu fulla av vitsippor som sträcker på sig. Häggmispeln och häggen slår ut sina vita blommor och liljekonvaljerna har ännu bara gröna knoppar att visa.

Gertrud var min mormor och en av de roligaste människor jag mött. Sista gången jag såg henne var en sommardag 1987,hon låg så stilla i sin säng på Nässjö lasarett. Hon sov och var mycket gammal och jag minns så väl hennes vita hår mot kudden. Hon var på väg mot nya mål, men det var ingen brådska, hon fick ligga i ett enkelrum och fönstret stod på glänt mot sommaren.

M.A.