Ibland när jag späntar tändved till köksspisen, sittande på huk intill den stora plåtkaminen i skolsalen, då kommer jag att tänka på när jag stämplade skog i Roslagen våren 1970. Jag hade kommit direkt från lantbruksskolan till vårbruket på Järinge gård. De första två veckorna började vi fem på morgnarna, plockade sten efter harven. När sådden och vältningen var klar, då kom skogvaktaren, det var ett större skogsskifte
som skulle stämplas.

Man hade frågat om Henning kunde hjälpa till. Han var en ensamstående pensionerad lantarbetare som bodde kvar på gården. Sjuttiofem år, som en tystlåten tallstubbe. Det gällde att efter skogvaktarens anvisningar mäta tjockleken på de träd som skulle märkas för senare avverkning. Vi hade likadana verktyg, Henning och jag, en klave i ena handen
och en liten behändig stämplingsyxa i den andra. Med klaven mätte man trädens grovlek för att kunna beräkna hur många kubikmeter det skulle bli, ibland syftade skogvaktaren med ett instrument mot trädets topp, visste han höjden och trädets tjocklek i brösthöjd så var saken klar. Det var tal om tum: »Tall tolv«, ropade jag och högg bort en bit av barken på tallen, ofta fick jag hugga flera gånger, ibland fastnade yxan, ibland studsade den åt sidan, ibland måste jag hålla i yxskaftet med båda händerna. Under tiden hörde jag Hennings rop:»Gran tio, tall tretton, gran nå.« (Istället för nio sa man nå, för att inte förväxlas med tio.) Henning stämplade minst två träd när jag hann ett. Han högg bara en gång per träd med yxan, barken flög och varje gång blev det ett tydligt märke.Nästan omärkligt fjädrade han fram från träd till träd, högg ett märke och fortsatte. Hur bar han sig åt? När jag frågade honom på kafferasten log han bara förläget.

Elden tar sig i spisen, innan kaffevattnet börjar koka hinner jag gå ut med nya solrosfrön till fågelbordet, talgoxarna sitter redan i sälgen och väntar.

m.a.