»Men mod – och alldeles särskilt ett sådant nästan ofattbart mod som människor idag visar i till exempel Belarus och Putins Ryssland – är väl strängt taget inte något man kan begära, varken av sig själv eller andra. Det man däremot kan göra är förstås att inte bara häpna över deras mod, förundras, bli djupt imponerad – utan också ställa sig frågan hur man själv skulle handla i en liknande situation. En svår fråga med ett ovisst svar. Men kanske är själva begrundandet av den ändå ett sätt hindra rädslan från att göra sig alltför hemmastadd.« Vissa böcker läser man och slår sedan igen och säger: »Jaha, det var det det.« De är lätta att lämna. Andra är man kvar i också efter läsningen, så är det för mig med Carola Hanssons böcker. Läs till exempel hennes Masja från 2015, om dottern till den ryske författaren Leo Tolstoj. Om familjens liv på godset Jasnaja Poljana vid det förra sekelskiftet. Det är som om man är där, vid middagsbordet i skymningen, hör de olika rösterna och känner dofterna från trädgården, från böndernas höbärgning. Vad som hände för mer än hundra år sedan är alldeles nära, samtidigt som frågorna som väcks känns som om de har också med mitt öde att göra, mycket märkligt.
Jag mejlar Carola Hansson och frågar om hon vill bli intervjuad i Balder? Det vill hon, men hur ska det gå till och var? Tiden går och en resa för ett möte i Bagarmossen blir alltmer otänkbart. Kanske via Zoom? Vi väljer att samtala mejlledes och min första fråga är den här:
– Var är du uppvuxen, kan du berätta om din bakgrund?
– Jag är född och uppvuxen i Stockholm. Efter studenten flyttade jag till Uppsala för att plugga och
blev kvar där i över ett halvt sekel. Eftersom jag alltid älskat att läsa och dessutom redan som tonåring blivit fascinerad av Ryssland kom litteratur och ryska att bli mina huvudämnen, ja, jag blev slavist och doktorerade så småningom på en avhandling om rysk litteratur. Uppsala är en väldigt trevlig stad. Men när barnen blivit vuxna, flyttade till Stockholm och fick egna barn valde min man och jag att flytta efter − så nu bor vi sedan snart fem år tillbaka i Bagarmossen. Vi trivs väldigt bra här och är glada över att ha nära till det mesta: familjen, naturen och storstaden.
– När kom du till skrivandet?
– Sent! Jag var fyrtio år när jag debuterade och trots att jag sysslat med litteratur och skrivande i hela mitt vuxna liv hade jag fram till dess inte skrivit en rad skönlitteratur. Det som hände då var att jag hamnade i en livskris − en kris som påverkade mitt förhållande till språket. Eller som vuxit fram ur det, ja, i själva verket rörde det sig väl om en växelverkan. Hur som helst så upplevde jag plötsligt en svindlande känsla av att det uppstått en spricka mellan min inre värld och den yttre − en spricka som orden inte förmådde överbrygga. Jag kände mig underligt stum, tyckte ofta att jag liksom famlade i ett tomrum, drömde ständiga mardrömmar om att vara jagad men inte komma ur fläcken och hade starka overklighetskänslor. I ett försök att förstå vad som hände började jag skriva. Egentligen inte med någon annan avsikt än att just förstå. Jag skrev helt enkelt ner det som kom för mig. Drömmar, tankar, aningar, minnen.
Läs hela artikeln i Balder