En eftermiddag i juli öppnar jag verandadörren på glänt och där står en ung räv och ser mig i ögonen, nyfiken och orädd, en dryg meter ifrån mig. Den står kvar och vi ser på varandra en liten stund. Jag hinner tänka att vi inte är så olika varandra ändå. Det är en sak att se en räv på teve eller från bilen när den försvinner in i skogen. Närheten skärper sinnena; öronen, pälsen, tassarna, den nyfikna ivern. Och den där blicken minns jag ännu så tydligt, vad är det i den som känns så självklar, som om vi vore bundsförvanter?

Efter en stund skjuter jag igen dörren och hämtar mobilen. Öppnar igen, då travar den iväg runt hörnet, stannar vid klädstrecket, sträcker på sig och nosar på de nytvättade lakanen. När jag kommer ut står räven intill gäststugan, vänder sig om och ser på mig. Jag kan inte låta bli att ta fram mobilen och lyckas ta en bild innan räven svänger runt och försvinner upp i skogen bakom gäststugan. Hur jag än förstorar bilden är blicken inte där.
m.a.