Anna-Karin Palm och Kate Larson

Kate Larson och Anna-Karin Palm gav 2007 gemensamt ut boken Om vänskap. (Boken går att beställa från Bokförlaget Lejd, www.lejd.se.) Den samlade vännernas tankar, associativt och strövande, kring olika teman i en dialogisk form. Många läste dessa texter som en brevväxling, eftersom författarna just då levde i olika länder, men även om vissa av texterna hade sänts med post mellan dem så var det ingen brevbok, utan just en dialog mellan texter. Trots sina många ämnen vidrörde inte Om vänskap vänskapen som sådan, eller författarnas vänskap, annat än indirekt. Balder publicerar nu ett nyskrivet appendix till boken där författarna, trots att de nu bägge befinner sig i Stockholm samtidigt, reflekterar över vänskapens fenomen via sin nyskapande form textdialog. Välkomna till deras samtal.

1. Kate Larson

I minnet är köket vi sitter i nattligt mörkt, en tidig novembermorgon utanför fönstren till trots, var är gatlyktorna, kökslamporna? Varm choklad i en mugg, något jag verkligen aldrig har tyckt om; skinnet bildas så snabbt över den mjölkiga vätskan, jag har alltid avskytt mjölk. I övrigt finns svampigt rostat bröd och en ganska vattnig Bob apelsinmarmelad på bordet, rutig duk, möjligen rutiga gardiner men jag minns främst fönstrens mörker. Morgon efter morgon, det var en evighet för mig. Jag var i exil hos min kompis Carina Gustavsson, som egentligen inte var en vän utan på ett ganska skyggt vis varit så påstridig att hon ändå var omkring mig mest hela tiden. Själva exilen varade bara fjorton dagar då mina föräldrar rest till Amerika på kombinerad arbets- och nöjestur. Det gick ju bra, menade de, eftersom Carina sprang in och ut hos oss kunde jag nu bo hos henne. Hon var som jag ensambarn så det var nästan ingen skillnad var vi var. Jag fick lov att gå hem några timmar efter skolan (vi gick i samma klass, tidigt mellanstadium), det var en kort frihet innan middag, kväll, natt och morgon väntade hos Carina Gustavsson. Det finns inga minnen av att vi gjorde något tillsammans, vilket vi ju borde ha gjort, lekt, tittat på teve, åtminstone pratat, vi skulle ju föreställa kompisar. Bilden – det är inget ögonblick eftersom den i minnet har en repetitiv, fadd smak, liksom chokladdrycken – är bara den att vi sitter där och glor ut i mörkret, pratar inte, tittar inte på varandra. Även den påstridiga Carina inte så säker på att hon vill ha mig omkring sig längre.

Carina Gustavsson försvann ut ur mitt liv när jag bytte skola på högstadiet. Vi bodde fortfarande grannar i söderförorten men det var sällan vi ens såg varandra. Jag gick i skola i innerstaden, så vid sidan av helt okända klasskamrater, lärare och skolrum fanns en stad att upptäcka. Den var ljus och rörlig och smakade först te och kaffe och efterhand vin, även drinkar. Jag träffade min fortfarande närmaste vän på högstadiet. Hon var så tydlig redan från början och genom alla de där trevande åren på väg in i ett vuxenblivande alltid sig själv. Ändå fanns det så många andra … Jag minns dem knappt, inte namnen, ansiktena otydliga, liksom röster och sätt att röra sig. Ibland glimtar någon av dem till i en dröm, och då kan jag komma åt ett namn (Marie-Louise, t. ex.), men oftast inte. De var alla tjejer, det var fortfarande en tid och en ålder då det var svårt att självklart vara »kompis med en kille«, och det var ofta ganska korta, intensiva och intima vänskaper. Nästan alltid utan verbal dimension, det handlade inte, som längre fram, om att kunna tala om allt, anförtro sig, utan var huvudsakligen något kroppsligt, ett slags barnsligt vänskapssex som bestod i att klänga på varandra, gå tätt arm i arm och spela ut en förtrolighet inför den värld som var hopplöst utanför. Det rörde sig ändå inte om den förälskelse som vänskap kan börja i eller bestå av. Vänskaperna var flyktiga och opersonliga och påminde till exempel inte alls om min kontakt med den »bästa väninnan«. De tillhör ett Hades av skuggor nu, väninnorna, tjejerna, och befann sig väl redan på den tiden där trots den ganska kletiga intimiteten. Jag antar att det var ett experimenterande med det egna jaget, som knappt fanns som ett begrepp i medvetandet. (Hur såg medvetandet ut, då? Jag minns att jag undrade över hur alla, precis alla, kunde vara ett »jag«. Och att jag var det var lika gåtfullt.) Det fanns ju en kropp förstås. Och där möttes vi kanske, jag och tjejerna, troligen har jag också antagit skuggestalt i deras minnen.

Carina Gustavsson, hon sitter kvar i det mörka köket och rör i sin choklad. Jag undrar om hon minns mig?

1. Anna-Karin Palm

När jag tänker tillbaka inser jag att under mina första sju år var andra människor mer eller mindre overkliga för mig. Eller, kanske snarare betydelselösa. De var Utanför, i världen jag rörde mig igenom och som naturligtvis hade sin verklighet, men som ändå aldrig helt fick samma närvaroglans som den inre världen. Innanför fanns bara lillasyster och jag, våra lekar och mina egna tankar, drömmar och fantasier. I vårt Innanför var färgerna starka och klara, allt vi gjorde laddat med mening. Utanför var världen mer som ett slags flimmer, något man måste vistas i men inte behövde ägna någon större uppmärksamhet. Syster och jag lekte från det att vi vaknade tills vi gick i säng, oftast inne i den lilla ettan på Kungsholmen, ibland utomhus i parkerna eller på besök hos farmor och farfar i Tierp. Om somrarna lekte vi i hälsingehuset och dess trädgård. Det viktiga var inte var vi var, utan att vi var, tillsammans. Mina första sju år tillbringade jag i detta ljusa Innanför, i en evighetslång lek med syster som med jämna mellanrum interfolierades av uppmaningar att komma och äta, att klä på oss för att gå ut eller borsta tänderna och gå och lägga oss. Världen Innanför var rik och spännande, den hade en självklar mening.

Oroliga släktingar menade att vi skulle få sociala problem, som bara lekte med varandra. Men från den dagen jag började skolan accepterade jag med glädje andra kamrater. Många ville umgås med mig och jag hade inget behov av någon bästis, jag ville vara med dem alla. Jag minns det som att jag hade roligt, att jag kände mig trygg och ofta var nyfiken på de andra barnen och deras världar, ett slags nästan antropologiskt intresse för hur annorlunda det var hemma hos dem. Jag tyckte om mina kamrater – men de var fortfarande Utanför. Jag hade bara börjat lära mig att röra mig igenom Utanför med större uppmärksamhet och intressera mig för de människor som vistades där. Innanför var fortfarande bara syster – och gestalterna jag mötte i alla böcker jag läste, eller dem jag själv fantiserade ihop och skrev berättelser om.

Väninnerelationerna blev mer komplexa i tonåren, kretsen vidgades, intimiteten blev ibland rusig, ibland kvävande. Jag förstod aldrig äganderättsanspråk, svartsjuka eller maktintriger och fick börja ägna mer energi åt att värja mig mot alla dessa dramer, förstärkta av förälskelserna och försöken att fånga killarnas uppmärksamhet. Ett slags härva av oklara känslor, försök att imitera rätt attityd, fascination och förtjusning inför nya människor som ändå så snabbt kunde bytas ut mot andra. Utifrån sett verkade jag nog som en social och glad person med massor av vänner; inifrån kände jag mig ofta som en helt misslyckad tonåring, i grunden ointresserad av hela tonårsvärlden och dess regler. Längtade efter vuxenhet och större allvar, flydde till böckerna och mina ord på papper. Utanför hade blivit mer trassligt och energikrävande och även om syster fortfarande självklart var Innanför hade våra vardagsvärldar också börjat glida isär, vi delade inte allt längre. Innanför hade blivit en allt ensammare plats, om än fortfarande lika färgstark och meningsfylld.

Och så hände det, helt plötsligt. En annan människa stod fram och kunde komma Innanför. En vän, en riktig vän. Det bara hände, jag minns knappt hur. Ett köksbord, en tekanna, stearinljus, våra dagböcker öppna på bordet mellan oss. Hon brann också för böckerna, orden, och delade de svindlande anspråken på livet. Vi visste nog genast att vi var mycket olika, men som genom en outgrundlig nåd kunde vi tala med varandra. Öppenhet, allvar, glädje. Det var en kysk förälskelse, men befriad från den vanliga väninnevärldens känslodramer och kletiga krav på intimitet. Inga krav här, bara vilja att dela och utforska tillsammans. För första gången insåg jag att samtalet kan vara en gemensam aktivitet, ett sätt att vidga världen, att öka kunskapen och lysa in i medvetandets dunklaste vrår. Vår vänskap var prestigelös och växte i frihetens tecken, den gjorde Innanför större. Jag vet inte vem jag skulle ha varit utan den. Jag var sjutton år, hon femton den där första natten vid köksbordet, vi har följts åt sedan dess.

Läs hela konversationen i Balder