Den tunna väggen

Sedan några veckor är min arbetsplats en trappa upp i rummet med två små fönster mot öster. Väggarna är vitmålade, pärlspont i snedtaket mot norr. Man hör när det regnar, när det blåser, när duvorna pratar och promenerar på nocken. Och så, på förmiddagen den 21 maj är de tillbaka igen. De har flugit hit från södra Afrika, nu prasslar de i sitt bo i hålet på gaveln, men allra först ett skri som tar sig tvärs genom den tunna väggen.

De har haft sitt mycket enkla bo i decennier. Stannar i knappt tre månader, hjälps åt att ruva, hjälps åt att samla flygande föda till ungarna. Kommer vinande tvärs över våra huvuden, rakt in i boet med en stillsam duns. De har vänner och syskon som bor i tre–fyra andra bon i huset. Man kan tänka att de bara är enkla fåglar som inte kan annat än att flyga fram och tillbaka mellan den afrikanska savannen och det röda huset i norra Hälsingland, som bara ligger på ägg och matarmungar. Och dessutom skriar av uppenbar förtjusning.

Men om man har turen att få sitta på den andra sidan om den tunna träväggen där tornseglaren håller äggen vid liv, ibland vänder sig försiktigt om och ger ifrån sig ett skri – då kan man bli alldeles förtjust och förundrad. Och för ett ögonblick förstå att det är på tornseglarna som livet beror.

M.A.